Med en ny, nationell finansieringsmodell räknar Metta Fjelkner med att frigöra flera miljarder kronor till undervisning. Och hon hoppas därmed uppnå större likvärdighet i kvalitet över landet. För variationen är stor.
Det visar Lärarnas riksförbunds färska rankning av hur kommunerna sköter grundskolan (skolvärlden.se).
I den ingår, förutom hur mycket pengar kommunen lägger på skolan, variabler som visar prestationerna vad gäller gymnasiebehörighet, nationella ämnesprov, lärartäthet, lärarkompetens och uppnådda mål. 11 av Norrbottens 14 kommuner hamnar bland de 50 bästa, ett mycket bra resultat. Även inom länet finns dock variation. Arjeplog är bäst i landet på att få elever godkända på nationella prov i kärnämnen. Kalix, på 152:a plats totalt, är sämst i Sverige på att nå skolans mål.
Varje rankning har sina problem. Varför inte bara titta på resultaten i skolan? Går det bra för eleverna spelar det väl mindre roll hur många lärare och hur mycket pengar skolan har? Lärarnas riksförbund har här ett självklart egenintresse av att koppla ihop arbetstillfällen för lärare med bra skolprestationer. Men vad vi vet från forskningen så finns inget säkert samband mellan resurser och resultat. Svensk skolas stora problem är inte brist på pengar i stort, men om det är så att pengarna inte hamnar där de behövs måste politikerna naturligtvis omprioritera. Det gäller dock att ha en idé om hur pengarna ska användas. Lärartätheten är inte låg i Sverige. Vi borde - förutom god skolpolitik - prata mer om vad god undervisning innebär. Kanske är det faktiskt så att inte ens lärarna alltid gör allting rätt?