Sedan ansvaret för ensamkommande asylsökande minderåriga 2006 övergick från staten till kommunerna har denna grupp blivit allt större. 2006 beräknades 400 per år komma till Sverige. 2010 var siffran i själva verket uppe i 2.400, de flesta från Afghanistan och Somalia.
"Systemet knakar i fogarna", konstaterade tidigare rikspolischefen Björn Eriksson för ett år sedan, då han för regeringen utredde hur den akuta bristen på platser skulle kunna lösas på kort sikt.
Björn Eriksson identifierade brist på kunskap hos kommunerna som ett problem; när de fick veta hur brydsam situationen var ökade viljan att hjälpa. Hos en del kommuner kvarstår dock attitydproblemen, trots att regeringen höjt ersättningen till dem som tar emot ensamkommande minderåriga.
Trots att många kommuner skriker efter unga människor som flyttar in, betraktas unga asylsökande ibland som ett bekymmer. Flera Norrlandskommuner avviker emellertid här, med en mer positiv inställning till befolkningstillskottet, enligt Björn Eriksson.
Tanken bakom att låta kommunerna ta över ansvaret var att minderåriga asylsökande skulle omfattas av samma sociala omvårdnadssystem som unga svenskar. Tyvärr har dagens frivilliga mottagande medfört en egen social problematik för de unga ensamkommande. Bristen på permanenta platser gör att många fastnar i ett fåtal ankomstkommuners övergångsboenden. Hundratals asylsökande har fått vänta i 100 dagar eller mer på en placering. När ungdomarna väl hunnit rota sig kan det vara dags att flytta vidare.
Björn Eriksson lyckades under sina förhandlingar med kommunerna skaka fram flera hundra nya platser, åtminstone i form av avsiktsförklaringar på papperet. Från och med januari i år fick länsstyrelserna ansvaret för att fortsätta förhandla med kommunerna för Migrationsverkets räkning.
Men migrationsminister Tobias Billström (M) misströstar. Uppgivet säger han nu om det frivilliga mottagandet att det "kommit till vägs ände" (Ekot).
Regeringen tillsätter därför en utredning med uppdraget "att föreslå utökade möjligheter för Migrationsverket att anvisa asylsökande ensamkommande barn även till kommuner som inte har överenskommelse om mottagande".
I klarspråk betyder det möjligheter till tvång, även om utgångspunkten för utredningen är att anvisningar ska ske på frivillig grund "så långt det är möjligt".
Detta hot om tvång är nog tyvärr nödvändigt. Kommunalt självbestämmande är viktigt, men det nationella ansvaret för mottagande av asylsökande måste kunna fördelas någorlunda jämnt över landet, allt annat vore orimligt - och osolidariskt.
Inte minst för de unga ensamkommandes skull är det tydligt att någonting behöver göras.
Det finns dock även saker regeringen kan göra för att undvika att behöva ta till tvång. Höja ersättningen, till exempel. Och se till att staten via Migrationsverket ser till att betala kommunerna i tid. I Norrbotten har det ibland varit lite si och så med den saken.