Håkan Juholt fick ingen vidare jul- och nyårshelg. Först förtroendemätningen, där bara 16 procent av de tillfrågade uppgav att de hade förtroende för honom, sedan opinionsmätningen, där Socialdemokraterna nådde ännu en ny bottennotering, 25,3 procent. På juldagen gick Mona Sahlin ut i radion och krävde, med tydlig adress, att Socialdemokraterna måste utse sin nästa ledare i en öppen process. Därefter, som ett brev på posten, kom Ylva Johanssons sågning på nyårsdagen. Juholt har visserligen fått många hugg i ryggen från de egna, men utspelet från Ylva Johansson är i det närmaste en krigsförklaring.
”Mitt parti når nu, i mätning efter mätning, inte högre än 25 procent av partisympatierna. Ett allvarligt underkännande av socialdemokratin och av vår partiordförande. Förtroendet för Håkan Juholt var nere i katastrofala 16 procent strax före jul. Vårt usla läge och låga förtroende kan inte skyllas på någon annan.”
Ord och inga visor från exministern Ylva Johansson, som har fler anledningar än bara den senaste opinionsmätningen att känna sig besviken på Juholt. Så sent som i våras petades hon nämligen från partiets verkställande utskott.
”Vi måste inse att det är partiet självt och vår partiledare som har ställt till det och försatt oss i det oerhört allvarliga läge där vi nu befinner oss inför det nya året, fortsätter Ylva Johansson i sin uppmärksammade bloggpost.
Hon har visserligen rätt i att den Socialdemokratiska krisen är djup och att det är partiet självt som satt sig på pottkanten. Men raset har verkligen inte skett över en natt. I valet 1994 fick Socialdemokraterna 45,3 procent av rösterna i riksdagsvalet. 1998 fick man 36,4 procent. 2002: 39,9 procent. 2006: 35 procent. 2010: 30,7 procent. Medan Håkan Juholt blev partiledare i våras så har Ylva Johansson faktiskt suttit på ledande positioner hela vägen.
Juholt har verkligen inte gjort något bra jobb. Men det finns betydligt viktigare anledningar till att Socialdemokraterna redovisar katastrofsiffror. För det första har de borgerliga visat sig regeringsdugliga. För det andra så uppskattar inte väljarna Socialdemokraternas politik.
Det är klart att man måste få lov att kritisera partiledaren, men faktum är att det socialdemokratiska förnyelsearbetet, som borde ha påbörjats redan i mitten av 1990-talet, ännu inte tycks ha kommit igång.
Partistyrelseledamoten Mats Johanssons mer sansade utspel på måndagen kändas nästan som en befrielse, mitt i den pågående maktkampen.
”Vi förlorade 2006 också, om du minns det. Då var inte Mona Sahlin partiordförande, så det är för enkelt att säga att det handlar om partiordföranden. Vi har prövat med Göran Persson, vi har prövat med Mona Salin och vi prövar med Håkan Juholt. Det visar väl att det inte är där vi borde lägga kraften.”
Så är det. Inbillar man sig att S-krisen beror på att Juholt gjort några ogenomtänkta utspel och dribblat med bostadsbidraget så blundar man för verkligheten.