Det är proffspolitiker som styr Sverige, visade Svenska Dagbladets granskning tidigare i veckan.
Ett svenskt statsråd har i genomsnitt studerat i 3,75 år, arbetat i 7,1 år och varit heltidspolitiker eller arbetat politiskt i 17,4 år.
Det finns förstås både för- och nackdelar med att regering och riksdag befolkas av proffspolitiker. Nackdelen är att det finns risk för att de saknar verklighetsförankring. De har levt större delen av livet i sin lilla politikerbubbla, utan att ha en aning om hur det fungerar i det verkliga livet - ja, trots att de gärna skryter med hur mycket de reser runt i landet! Fördelen är att de rimligtvis borde kunna sitt hantverk.
Skulle vi då få bättre politiker om de var mer utbildade eller hade längre arbetslivserfarenhet?
Jag är väldigt tveksam.
Italien styrs sedan i november av en expertregering där ekonomiprofessorn Mario Monti är både premiärminister och finansminister. Detta eftersom ett styre bestånde av välutbildade och framstående personer ansågs vara det enda som kunde ta Italien ur den ekonomiska krisen. Å andra sidan hade George Bush den yngre examen både från Harvard och Yale, men det hindrade inte honom att närapå kvävas av en saltkringla.
Det är visserligen lätt att sympatisera med uppfattningen att Sverige ska styras av "vanligt hederligt folk". Men väljer vi inte de politiker som vi tror bäst kan representera våra åsikter, inte för att de speglar oss etniskt, kulturellt eller geografiskt?
Statsvetarprofessor Leif Lewin lyfter fram en intressant aspekt på SvD Brännpunkt (12/1). Han tycker att det är viktigare att folket kan avsätta de folkvalda än att de valda liknar folket så mycket så mycket som möjligt.
"Om en regering på ett oacceptabelt sätt fjärmar sig från folket, är korrektivet ansvarsutkrävande. Medborgarna ska kunna avsätta en regering om de inte gillar den. På senare årtionden har det blivit allt sämre med ansvarsutkrävandet i de västerländska demokratierna, därför att makten blivit allt mindre urskiljbar. Proportionell valmetod, mångpartisystem, koalitionsregeringar, kompromisspolitik har gjort det allt svårare att lokalisera ansvaret. Om alla i någon form är med och fattar beslut, vem ska man då egentligen avsätta?", skriver Leif Lewin.
Synpunkterna är vettiga. Att stärka inslaget av personval framstår som en mycket vettigare åtgärd än att se över intagningskriterierna till knapptryckarkompaniet.
Om personrösterna fick större genomslag skulle väljarna i högre grad kunna påverka vilka politiker de vill ha. Eller kanske framförallt - vilka de inte vill ha.
Partierna borde dessutom satsa på att bredda sitt rekryteringsarbete. Både för sin egen skull och för väljarnas. Det är inte rimligt att det ska krävas åratal av koffekokning i Folkets hus för att hamna på valbar plats till kommunfullmäktige. Det finns gott om kompetenta människor där ute - felet är att för få av dem sysslar med politik.