Den svenska hälso- och sjukvården är riktigt bra, även när den jämförs med vården i andra länder. Framtiden rymmer dock stora utmaningar för vår välfärd i allmänhet och vården i synnerhet.
Den genomsnittlige svensken blir hela tiden äldre, är aktiv längre upp i åldrarna och börjar även ställa allt högre krav på sin tillvaro. Det kommer att innebära stora påfrestningar för vårt gemensamma vårdsystem.
Det är utgångspunkten för Studieförbundet Näringsliv och Samhälles (SNS) Välfärdsrapport 2010 - "Utmaningar inom svensk hälso- och sjukvård".
Ett av de områden som behandlas i rapporten är prioriteringar. De är absolut nödvändiga för att fortsatt ha en välfungerande sjukvård som dessutom har allmänhetens förtroende. Det kan låta kallt och elakt att göra prioriteringar inom sjukvården, men i själva verket är det väldigt naturligt och sker hela tiden.
Redan 1997 beslutade riksdagen om principer och riktlinjer för prioriteringar av hälso- och sjukvård. När resurserna inte räcker måste något väljas bort och beslutet var tänkt att fungera som ett stöd i den processen. Riksdagen poängterade också att prioriteringar i vården bör ske öppet och systematiskt. Detta till trots är det få landsting som har arbetat med prioriteringar på ett ansvarsfullt sätt.
I SNS rapport kan man läsa att prioriteringar på flera håll i landet upplevs inte bara som komplicerade utan även som problematiska. Det bör i sammanhanget förstås som en rädsla för att göra något nödvändigt men samtidigt ofta impopulärt. Då väljer de ansvariga hellre att låtsas som ingenting och hoppas att problemet ska försvinna. Det gör det inte, det blir snarare värre.
Utan tydliga prioriteringar riskerar vården med tiden att urarta i ett lotteri där den som blivit sjuk inte vet om han eller hon kommer att få någon vård utom möjligen i de allra svåraste fallen.
Det är dock inte lika illa överallt i landet. Särskilt landstingen i Östergötland och Västerbotten har legat i framkant vad gäller arbetet med prioriteringar.
Deras erfarenheter tyder på att öppenhet i processen att ta fram prioriteringar leder till förståelse hos medborgarna. Andra landsting har inte råd att inte ta tillvara Östergötlands och Västerbottens erfarenheter.
Det finns även gott om andra uppgifter i SNS rapport som bör kunna vara en hjälp för landstingspolitiker som har svårt med kuraget. Att det nu finns en mer systematisk genomgång av problematiken kring prioriteringar i dessa specifika fall, frågeställningar som aktualiseras och gott om referenser till forskning och andra relevanta inlägg, är synnerligen välgörande.
För att vården ska fungera framgent är det viktigt att landstingspolitikerna tar sitt ansvar. Det är inte ett roligt arbete men det måste göras, och nu har de bättre verktyg att göra det med än innan. Låt oss hoppas att det hjälper.