Inför 25-årsdagen av mordet på Olof Palme har spekulationerna kring vem eller vilka som låg bakom kommit igång igen. En del tror på poliser som attentatsmän och ser den minst sagt bedrövliga hanteringen av utredningen i inledningsskedet som ett bevis på sammansvärjningar.
Men man behöver inte gräva ner sig i konspirationsteorier för att hävda att något är ruttet inom svensk polis. Inkompetensen i utredningen av Palme-mordet kan snarare än något unikt ses som en påminnelse om de problem polisen dragits med länge.
Polisen lider av oklar ansvarsfördelning, med en rikspolisstyrelse som svävar lite halvfritt ovanför ett tjog länspolismyndigheter som är svåra att styra och samordna, och dåliga på att samverka. Utvecklingen av nya metoder går trögt och polisen är sen att ta till sig ny forskning. Rekryteringsprocessen där alla ska stöpas i en och samma form för att slutligen landa i en skrivbordstjänst tillvaratar inte heller unika talanger och kompetenser tillräckligt.
Flera utredningar har bekräftat att effektiviteten hos polisen är låg och avtar med antal år i tjänst för den enskilde polisen.
Nu är inte effektivitet i brottsbekämpning lätt att mäta. Ofta används uppklarningsprocent, som är ett mycket trubbigt instrument.
DN har i en granskning av polisen gjort ett stort nummer av att uppklarningen gått ned samtidigt som antalet poliser ökat. Men att därmed döma ut Alliansens satsning på fler poliser är fel. Ökad polisiär närvaro leder till större trygghet och har en förebyggande, brottspreventiv effekt; fråga närmaste norrbottning i en inlandskommun om inte fler poliser spelar roll så får ni höra. Tar det för lång tid innan polisen kommer avstår folk till slut från att ringa.
Tyvärr verkar inte fler poliser än så länge ha inneburit ökad polisiär närvaro på gator och torg eller kortare utryckningstider i den omfattning man hoppats på. Alltför många verkar fastna bakom skrivborden - en hög andel chefer är också något som utmärker polisen.
Flera saker måste därför till nu. Länspolismyndigheterna borde slås samman till en enda myndighet för bättre styrning och samordning. Rekryteringen bör öppnas för fler ingångar. Försvaret, en annan myndighet som lidit av för många chefer och skrivbordstjänster, har fått ett nytt befälssystem med uppdelning mellan teoretiker och praktiker. Det passar även för polisen.
Akademiker bör kunna bli poliser genom ett snabbspår; briljanta utredare ska inte slösas bort på åratal av patrull. Andra passar bättre som ett slags kvalificerade ordningsvakter och borde inte behöva flera år på polisskola.
Ett fastare grepp uppifrån, samtidigt som mångfalden bland personalen blir större: det blir inte lätt, men är helt nödvändigt.
En annan sak politikerna kan göra är att sluta lasta på polisen nya prioriteringar. Ena dagen är det ekonomisk brottslighet som gäller, nästa dag är det brott mot barn. Så håller det på. Men inte ens polisen kan prioritera allt.