Polisen i Varberg, som sköt den 24-årige mannen som dessförinnan hade knivskurit en 84-årig kvinna till döds och skadat två andra personer, får nu kritik för sitt ingripande. Det medierna skriver och debatten handlar om, liksom i många andra fall av liknande karaktär, är polisens agerande. Det är polisen som står i fokus när incidenter av den här sorten inträffar. Busen i sammanhanget är polisen, inte den som är orsaken till hela händelseförloppet.
Den 24-årige mannen var så kallad kampsportare och hade kommit till Varberg för att besöka en tävling i just kampsport. Dagen före tävlingen hade han tillsammans med några andra festat till ordentligt. Vad som inmundigats eller tagits är inte helt klarlagt, men resultatet tycks ha blivit någon form av psykos. Mannen knivskar de tre personerna helt oprovocerat. Han känner heller ingen av de personer han attackerade.
När polisen kom till platsen mötte de mannen på gatan med kniven i handen. Polisen agerade helt i enlighet med hur polisen ska agera, det vill säga, de ropade åt honom att släppa kniven, de sköt varningsskott. Han fortsatte att gå mot dem – och då sköts verkanseld.
”Det var en stor, farlig jävel med kniv som huggit ned flera personer. Av det jag ser på filmen var insatsen invändningsfri,” säger kriminologen och polisprofessorn Leif G W Persson till Dagens Nyheter, och tillägger:
”Bara någon som är självmordsbenägen skulle försöka oskadliggöra honom med pepparsprej.”
Det är just pepparsprej som Robert Hårdh från Civil Rights Defenders anser hade varit det bästa i det här fallet. I en skakig och osäker situation är det nog lättare sagt än gjort. Robert Hårdh vill ändra lagstiftningen vid polisingripande som bygger på lagen om självförsvar. Polisens behöver också bättre utbildning i hanteringen av psykiskt sjuka, menar han också.
Det kan så vara, men i det här fallet fanns varken tid eller möjlighet att börja ställa diagnoser på en person som agerar hotfullt och som precis mördat en person och skadat två andra svårt.
Det här var den tredje dödsskjutningen av svensk polis i år. Det är fler än normalt. Sedan 1995 har 18 personer dött för polisens kulor, vilket gör ett genomsnitt på en dödsskjutning om året. Med tanke på alla ingripanden som svensk polis gör varje år är det en låg siffra, inte minst om vi jämför oss med andra länder.
Vad som kan och bör diskuteras däremot är valet av ammunition och vapen. Den ammunition som i dag används är så kallade hålspetskulor, eller dumdumkulor som de också benämns. De stannar i kroppen men expanderar och kan ställa till en hel del skador.
Polisen har också bett att få använda projektilskjutande elchockvapen, men Rikspolisstyrelsen har hittills sagt nej till det önskemålet. Forskning visar dock att dödsskjutningarna inte skulle minska med elpistoler.
Men det är värt att debattera valet av ammunition och elpistoler, för att en gång för alla åtminstone få slut på den diskussionen.
Sedan bör vi fundera på varför polisen alltid hamnar i skamvrån vid sådana här tillfällen. Varför bli polisen busen och den riktige busen får nästan en hjältegloria?