För drygt 20 år sedan kom politiker över blockgränserna överens om det nuvarande pensionssystemet. Det första som gjordes var att plocka 250 miljarder kronor ur AP-fonderna för att täppa till hål i statens utgifter.
Det var med andra ord ingen bra början på det nya pensionssystemet som dock hyllades av alla partier. Nu har det verkat i ett antal år och ingen har blivit vare sig gladare eller mer tillfreds med det ju längre tid som gått. Nu ser vi resultatet av uppgörelsen. Folk kan inte leva på de usla pensioner som betalas ut. Chocken upprepas varje gång det orangea kuvertet dimper ner i brevådan. Efter 45-års arbete får den nyblivne normalpensionären en pension på 11 000 kr i månaden före skatt. Är det tacken för allt slit under alla dessa år? Pensionen är knappt större än den garantipension som betalas ut till pensionärer som inte förvärvsarbetat alls eller i samma utsträckning som en heltidsarbetare.
Hur ska politiker kunna förklara för en skeptisk publik att vad som behövs nu är fler yrkesarbetande år när inte ens 45 års arbete ger en dräglig utkomst? För det är just det som politiker talar om liksom den utredning som väntas komma med förslag till åtgärder någon gång i höst. Statsminister Fredrik Reinfeldt har ju sagt att det kommer att krävas att vi jobbar längre för att pensionssystemet ska fungera.
Det märkliga i kråksången är att politikerna själva inte lever som de lär. En politiker i riksdagen exempelvis kan ta ut full pension vid fyllda 50 år och kan utan krav på att söka nytt jobb leva på de drygt 50 000 kr i månaden som ersättningen utgör fram till ordinarie pensionsålder. Där gäller varken orangea kuvert eller arbetslinjen.
Hur ska politikerna få förtroende i pensionsfrågorna när de själva inte omfattas av de regler som gäller för andra pensionärer, när de själva surfar fram i gräddfilen?
40-talisterna klarar sig generellt bättre än de som arbetar och verkar i dag på arbetsmarknaden. Det beror till stor del på att deras skuldsättning är väsentligt lägre än för exempelvis 70- och 80-talisterna. Deras skulder för boendet är betydligt högre och de amorterar nästan ingenting. Krympande pensioner, stigande skuldbördor och låga amorteringar är ingen bra kombination. Hur ska de kunna betala dessa skulder vid 65-års ålder när pensionen kanske utgör hälften av deras arbetsinkomster? Den ekvationen går inte ihop.
Det är lätt att säga att de i dag ska amortera mera och att pensionsspara för att säkra en bättre pensionstillvaro. Men bopriserna skjuter i höjden och en allt större del av inkomsterna går till boendet. När kommer bobubblan att spricka? Och vad händer då? OECD har varnat Sverige och Finland för den utveckling som pågår vad gäller hus- och lägenhetspriser och vill se en förändring i prisutvecklingen och i amorteringsvolymerna. Men varken Riksbanken eller regeringen verkar vilja ta i frågan.
Om inget görs har vi både en pensionskris och en boendekris. Då är vi med säkerhet inte längre på andra plats i rankingen ”Världens lyckligaste land” heller, vilket OECD tycker att vi är.
KRIS. Det är ingen rolig läsning för merparten av svenskarna när det orangea kuvertet dimper ned i brevlådan.
Foto: Magnus Glans/Scanpix