Kommunerna ska slippa känna av konjunkturen i framtiden. Mer statliga pengar till det kommunala utjämningssystemet ska göra att kommunerna inte drabbas så hårt i en konjunkturnedgång. Det budskapet hade ekonomisk-politiska talesmannen Thomas Östros (s) med sig till partiets framtidsdagar i Västerås, helgen som gick.
De församlade kommunsossarna tog säkerligen emot förslaget med öppna armar. Ända sedan talet om lågkonjunktur började har kommun- och landstingspolitiker ropat efter mer statliga pengar, för att "bevara välfärden". Norrbottens politiker är inget undantag.
Inte bara sossar ber om hjälp. Organisationen Sveriges Kommuner och landsting har via sin ordförande, moderaten Anders Knape (m), bett om elva miljarder kronor extra till kommunsektorn de närmaste åren. Annars hotas 20.000 jobb.
När Mona Sahlin talade i helgen stödde hon sig på bland annat Anders Knape. Men att även en ledande moderat instämmer i kravkören innebär inte att kravet bli mer giltigt. Vad det handlar om är att begäret efter mer pengar är lika utbrett längs hela höger-vänsterskalan.
Även i goda tider gnäller kommunerna om statens snålhet och begär pengar till sådant de själva borde kunna klara av. Regeringen har till exempel attackerats för att inte satsa på renovering av allmännyttans bostäder. En genomgång som SVT:s Rapport gjort visar dock att de kommunala bostadsbolagen har gjort rekordvinster. Ändå struntar man i att renovera, och ber staten om pengar.
Sådant beteende ska inte uppmuntras. Tyvärr är det precis vad Thomas Östros och hans parti nu gör. Blir deras förslag verklighet kan en kommun eller ett landsting agera ekonomiskt oansvarigt och kortsiktigt och ändå räkna med att staten finns där när det börjar blåsa kallt. Samtidigt ryker självstyret all världens väg, när Östros ska sitta på finansdepartementet och planera den kommunala ekonomin.
Finansminister Anders Borg (m) har inte låtit sig (ut)pressas av hoten och önskemålen. Några extra pengar utlovas inte. Det finns fog för en sådan skeptisk inställning. Staten kan inte agera kassako för kommuner som inte får budgeten att gå ihop, eller rädda kommun- och landstingspolitiker undan besväret med att prioritera. Några garantier för att extrapengarna hamnar rätt och skapar jobb finns dessutom inte.
En poäng har Thomas Östros: finansieringen av viktiga offentliga tjänster som sjukvård och omsorg är för konjunkturkänslig. Men det beror på att den offentliga sektorn är för stor. Politiker gillar dessutom inte att prioritera och när konjunkturen vänder ska det därför ofta hyvlas rakt över. För medborgarna, som säkerligen prioriterar exempelvis vård högt även i lågkonjunktur, finns inte mycket att välja på. Lösningen på det är mer privata - inte mer statliga - pengar till vård och omsorg.