I torsdags gick bland andra LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson ut på DN Debatt och krävde en höjning av såväl tak som nivåer i a-kassan.
På tre år vill Thorwaldsson genomföra lika många stegvisa höjningar för att till slut landa i ett tak på 34.000 kronor, nära nog en fördubbling jämfört med dagens 18.700 kronor. Dessutom vill man från 2016 införa ett förhöjt tak under de första 100 dagarna för att täcka även inkomster upp till 38.300 kronor. Dessutom vill LO höja ersättningsnivån till 90 procent för ”de allra flesta löntagare”.
I dag får endast cirka tio procent ut 80 procent av sin inkomst vid arbetslöshet. A-kassan är dock inte hela ersättningssystemet. Många har inkomstförsäkringar just genom sina fackorganisationer som försäkrar 80 procent av hela lönen. Dock erbjuder inte alla LO-förbund sina medlemmar detta.
Så sent som för ett år sedan visade Ekots granskning att enbart hälften av LO-förbunden erbjöd denna sorts inkomstförsäkringar för sina medlemmar. Därmed stod omkring 600.000 medlemmar utan detta extra skydd. Detta trots att en LO-samordnad inkomstförsäkring för alla medlemmar väsentligt skulle öka dessas trygghet.
Det kan ifrågasättas varför inte LO är med och tar sitt ansvar för medlemmarnas välbefinnande. Förmodligen ser man det från ledningens håll som en kostnadsfråga. Men det är nu inte så att LO saknar pengar. Medlemmarna pumpar ständigt in pengar i LO-systemet och ledningen ger dem vidare till Socialdemokraterna, i strid med merparten av medlemmarnas vilja.
Thorwaldsson borde fråga alla sina medlemmar vad de helst vill att deras fackavgifter ska gå till: en inkomstförsäkring för dem själva eller Socialdemokraternas partikassa. Det kommer dock inte att göras. LO:s ledning har gång på gång visat att den inte har något intresse av att sätta sina medlemmar över partipolitiken.
Dessvärre försöker man från LO:s ledning ge sken av något helt annat. Karl-Petter Thorwaldsson har sedan han valdes i maj 2012 upprepade gånger påtalat behovet av ett LO som är mer självständigt gentemot Socialdemokraterna. Tidigare i år togs också kongressbeslut med denna innebörd. Det låter bra och ledningens förhoppningar lär vara att det ska minska kritiken från majoriteten av medlemmarna.
I praktiken har dock endast inneburit att delar av de rörelseinterna förhandlingarna om politiskt program har flyttat ut till debattsidor och tv-soffor.
LO fortsätter att ge cirka 15 miljoner kronor per år till Socialdemokraterna, LO:s ordförande är alltjämt ordinarie ledamot av Socialdemokraternas verkställande utskott och i valtider lägger LO stora summor på att ge Socialdemokraterna regeringsmakten. Det är inte ett särskilt självständigt LO vi ser.
LO:s ledning borde börja med att stå upp för sina medlemmar, sedan kan de börja ställa krav på att andra ska göra det också. Å andra sidan kanske de mest är ute efter sina egna intressen även den här gången. Det är nämligen få av LO:s medlemmar som tjänar 38.300 kronor i månaden.