De som påstår att Socialdemokraterna blivit borgerliga har fel. I valrörelsen var partiets budskap satsningar på offentlig sektor, högre skatter, mer bidrag och större program för arbetsmarknads- och utbildningsåtgärder. Det är klassisk socialdemokratisk politik.
Efter en så misslyckad valrörelse är det förvånande att Socialdemokraterna nu kör på i samma spår.
Partiets Norrbottensdistrikt påstår i ett uttalande om EU:s regionalpolitik att den är "det viktigaste verktyget vi idag har för att ta tillvara och vidareförädla länets rika tillgångar". Riksdagsledamoten Maria Stenberg, Arjeplog, kräver en mer aktiv arbetsmarknadspolitik, i form av mer "insatser".
Regionalstöd och åtgärder: samma gamla skåpmat.
I den socialdemokratiska kriskommissionens slutrapport, "Omstart för socialdemokratin", finns mer återvunnet material: Stödinsatser och branschprogram för näringslivet. Höjda ersättningsnivåer. Motarbeta friskolor och bemanningsföretag.
På andra områden blir det återigen "splittrat och diffust", "spretigt" och "ytligt", som kriskommissionen så träffande beskriver Socialdemokraternas valrörelse: Skattehöjningar kan bli aktuella men samtidigt vill man ha en blocköverskridande skattereform. Arbetsmarknaden ska bli mer flexibel men arbetsrätten inte röras.
Man undrar i vilken verklighet Socialdemokraterna lever? Har de inte lärt något av motgångarna?
Anna Johansson, ordförande i Socialdemokraternas kriskommission och kommunalråd i Göteborg, tar i en intervju med TT upp detta med partiets avskärmning: "Vårt problem på senare år har varit en oförmåga att beskriva verkligheten på ett korrekt sätt."
För att råda bot på detta och öppna upp partiet föreslår kommissionen, som Anna Johansson lett tillsammans med Ardalan Shekarabi, fler medlemsomröstningar, nya nätverk och stärkt studieverksamhet.
Men det kommer att krävas mer än så för att röja upp i det ingrodda råttbo av kotterier, svågerpolitik, ryggkliande och karriärklättrande som skapats under Rörelsens mer än hundra år. Det är bara att titta på hur det går till inom S i Norrbotten. Under nomineringstider talas det mycket om att få in nytt blod, men när valet är över och de mest åtråvärda positionerna ska fördelas handlar allt om gamla maktbaser och lojaliteter.
I en sådan partikultur frodas inte nytänkande och öppen debatt. Att låta samma medlemmar som upprätthåller denna kultur få ännu större inflytande låter därför inte som en bra lösning.
Socialdemokraternas diskussion om sin bristande verklighetsförankring är egentligen mycket märklig. Hur kan ett parti bli så uppfyllt av sig självt?
Lika märkligt är hur de öppet erkänner sin brist på idéer. Vi måste veta vad vi vill, manar kriskommissionen. Men hur kan politiskt förtroendevalda helt plötsligt få slut på visioner? Det är för politiker närmast att beteckna som tjänstefel. Och ett parti som inte vart det vill, varför eller hur, förtjänar inte längre att kallas ett politiskt parti.