2013 kan komma att bli det nordiska samarbetets år, för att använda utrikesminister Carl Bildts lägesbeskrivning. Av utrikesdeklarationen som Bildt lade fram inför riksdagen under onsdagen framgår det att regeringen skärper fokus på världen närmast omkring oss, i Norden, runt Östersjön och i Arktis.
"Vi arbetar för närmare samverkan mellan de nordiska utrikesförvaltningarna. Vi är pådrivande för bättre nordisk krisberedskap, och vi förverkligar ett fördjupat samarbete kring militära insatser och förmågor", sade Carl Bildt (M).
Det låter som en klok prioritering. Det är i "den lilla världen", bland våra fredliga nordiska grannar som Sverige har sin naturliga hemvist. Vi delar historia och kultur. Vi förstår varandras språk. Öppna gränser och slopade visumkrav har dessutom gjort att många nordbor har familjemedlemmar eller släktingar som lever i något av de andra nordiska länderna. De nordiska banden är tätt sammanflätade.
Norden kan i dag inte bara ståta med de mest välskötta ekonomierna i Europa. Korruptionen är också lägst världen. Friheten, demokratin och jämlikheten är större än på andra håll. Vi påstås dessutom vara världsledande på både kreativitet, tolerans och välfärd. Det var verkligen inte utan anledning som brittiska tidskriften The Economist nyligen utnämnde Norden som ett föredöme för världen.
Men Norden bör också vara vår naturliga bas för vårt engagemang i EU och "den stora världen". Sammanlagt har Norden 25 miljoner invånare. Tillsammans utgör de fem nordiska länderna världens tionde största ekonomi. Det är klart att vi tjänar på att hålla ihop.
I onsdagens utrikespolitiska riksdagsdebatt, som mest blev till en tuppfäktning mellan Carl Bildt och Urban Ahlin, hade Ahlin hakat upp sig ordentligt på att Sverige så sällan deltar med miltär styrka i FN-ledda operationer.
"Den här regeringen har ständigt sagt nej till Förenta nationerna men varje gång Europeiska unionen och Nato har frågat om att vi ska skicka ut soldater så har svaret varit ja, vi ställer upp, sade Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin.
Då blundade Ahlin för att Sveriges pågående insats i Afghanistan faktiskt är en FN-insats, men att det är Nato som gör jobbet. Samma sak gällde för övrigt för den fredsbevarande insatsen i Kosovo.
Rent löjeväckande blev det när Ahlin försökte låtsas som om Socialdemokraterna hållit en fast och trovärdig linje i försvarsfrågan; att det är S som står för en ansvarsfull försvarspolitik. Det är samma ovärdiga och förljugna historieskrivning som försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S) tidigare misslyckats med att sälja.
Det var inte bara Socialdemokraterna som genomförde den kraftiga nedrustningen av försvaret under sent 90-tal och tidigt 00-tal. Det var också Urban Ahlin och Peter Hultqvist som i valet 2010 lovade att sänka försvarsanslagen med två miljarder vid en rödgrön valseger.
Den svenska försvarspolitiken skulle må bra av en ordentlig uppryckning. Men Socialdemokraterna erbjuder inget trovärdigt eller konstruktivt alternativ.