Att norrbottningarna stöder Norrbotniabanan är en lågoddsare. Finns det någon fråga som Norrbottens politiker visar slående samsyn i är det väl denna: att länet ska få en modern järnvägssträcka längs kusten. Det innebär inte att varenda kotte är med på tåget. Samhällsbehoven är många så det finns mycket att lägga eventuella extrapengar på. Men till syvende och sist kan den politiker som vill lägga pengar på Norrbotniabanan åtminstone i denna fråga räkna med stort norrbottniskt stöd. Nu faller det sig dock som så att inte norrbottningarna ensamma bestämmer. Och den stora majoritet av svenska folket som kallas sörlänningar har en annan syn. Detta gjorde näringsminister Maud Olofsson (C) mycket klart när hon besökte Luleå häromdagen. "Övriga Sverige är ju emot", sade hon. Hoppet är därför klent att järnvägsprojektet finns med i regeringens kommande investeringsplan för infrastrukturen. Ett maktskifte gör troligtvis ingen större skillnad. Socialdemokraterna i Norrbotten talar om "spaden i jorden" direkt vid en valseger, men när partiet haft makten har det varit passivitet som gällt. Maud Olofsson, som stöder Norrbotniabanan, ser ett problem i marknadsföringen av järnvägen. Söderöver ses projektet som enbart till för persontransporter. Det visar vilket dåligt jobb de politiker som stöder banan gjort för att sälja in projektets betydelse för industrin och godstransporterna. Även industrin har legat på latsidan. Handelskammaren och andra näringslivsorganisationer som engagerat sig får ursäkta, men så länge de större
företagen ligger såpass lågt blir lobbytrycket mot politikerna svagt. Och företagens tystnad får naturligtvis sörlänningarna att undra hur viktig en ny järnväg egentligen är för industrin i norr. I stället befästs bilden av Norrbotniabanan som ett utslag av gammal dålig regionalpolitik, där pengar kastas bort under motiveringen att "Hela Sverige ska leva". Denna gamla regionalpolitiska slagdänga är inte bara en är klyscha utan en dålig sådan. Hela landet har aldrig levt och kommer inte heller att göra det. Folk flyttar. Orter dör ut och andra uppstår. En naturlig utveckling. Men det är inte regionalpolitik att hävda rätten för den majoritet av folk och företag som faktiskt finns utanför storstäderna att kunna ställa vissa
krav på transportmöjligheter och kvalitet på infrastrukturen.
Basindustrierna spelar dessutom fortfarande en viktig roll för svensk ekonomi.
Maud Olofsson tycker att förslag om medfinansiering från näringslivet är en god idé för att förbättra oddsen. Företagen är mindre pigga på idén. Infrastruktur är en statlig angelägenhet och näringslivet bidrar redan tillräckligt till statskassan. Men ibland tvingas man tänka om för att hitta framkomliga vägar. Är Norrbotniabanan värd det?
