LEDARE: Ledare: Oriktiga rättigheter

Kommunerna gillar indikatorer. Sveriges Kommuner och landsting, SKL, använder dem inte bara för att mäta vårdkvalitet (Öppna Jämförelser) utan även för att ta mått på mänskliga rättigheter. Tillsammans med Diskrimineringsombudsmannen ger SKL nu ut en skrift där Nationella nätverket för mångfald och mänskliga rättigheter, NNM, en sammanslutning av kommunala tjänstemän, baserat på en FN-modell ger instruktioner om hur kommuner kan arbeta mer "systematiskt" med rättigheter, som det så vackert heter. "Indikatorer för mänskliga rättigheter är ett relativt nytt fenomen i Sverige ...", skriver NNM. Låt oss hoppas att det inte blir långlivat. För det här är en bedrövlig och närmast nonsensartad rapport. Problemet är inte bara att rapportförfattarna ger sig på att mäta rättigheter på samma sätt som tillgången till höftledsoperationer; det mest allvarliga är att dessa saker likställs. Enligt NNM är nämligen inte bara det som brukar kallas "negativa" rättigheter, som rätten till liv, frihet, ägande, rösträtt och likhet inför lagen, att betrakta som riktiga rättigheter; utan även "positiva" rättigheter som arbete, utbildning, en trivsam bostad, ett nöjsamt kulturutbud, meningsfull fritid och "bästa möjliga uppnåeliga hälsa". Det blir få saker kvar som inte kvalar in. Svagheten i NNM:s rapport ligger i själva utgångspunkten: FN:s långa listor på mänskliga rättigheter. Diskussionen om vad som är en rättighet eller inte är gammal som gatan. De som vill inskränka rättigheterna till att bara omfatta de "negativa" hävdar - med fog - att en utökning av rättighetslistan till att även omfatta rätt till a-kassa och tillgång till lekplatser urvattnar rättighetsbegreppet. Kritik mot dem som kränker mänskliga rättigheter blir mindre trovärdig när kritiken ena dagen rör fängslandet av politiskt oppositionella och nästa dag handlar om låg lärartäthet. Ett sådant öde har drabbat den anrika organisationen Amnesty, som genom att införliva försvaret av positiva rättigheter i sitt arbete blivit allt mindre relevant. FN lider sedan länge av ett liknande trovärdighetsproblem. Negativa rättigheter kan utkrävas överallt. Positiva rättigheter blir en illusion i fattiga länder. Vem ska kravet på en tänkt universell rätt till upplevd god hälsa riktas mot där? FN? Detta visar hur det faller på sin egen orimlighet att jämställa alla typer av rättigheter. Mycket mer skulle gå att säga om den rapport SKL gett ut. Där kommuners "vision, profil, varumärke" nämns som en viktig rättighetsindikator. Där kommunerna uppmanas skapa förutsättningar " att röra på sig, äta sunt, ha tid för rekreation och återhämtning, avstå eller dricka måttligt med alkohol, avstå från rökning och narkotika och ha en trygg och säker sexualitet". SKL är en aktiv och oftast seriös organisation - som vräker ur sig rapporter. Den här refererade visar att SKL borde se över sina principer för urval.

Ledare: Ledare: Oriktiga rättigheter