Det har talats mycket om närsjukvård i landstingspolitiken, trots att ingen kunnat säga vad det är. Otaliga gånger har hänvisningar till en pågående utredning av närsjukvård satt punkt för diskussioner om sjukvårdsorganisationen i Norrbotten. Vi får vänta på utredningen, har det hetat från landstingsledningen.
Nu är utredningen klar så då borde det finnas förutsättningar att tala mer klarspråk.
Utredningen erbjuder ett förslag till definition av det oklara begreppet närsjukvård: "verksamhet som bedrivs av eller på uppdrag av landstinget för att tillgodose eller förebygga sådana hälso- och sjukvårdsbehov som är vanligt förekommande i befolkningen, ofta återkommande för individen, och ekonomiskt rimliga och kompetensmässigt möjliga att bedriva lokalt".
Kanske mer klart är vad som inte ingår: "allmänkirurgi, barnmedicin, barnpsykiatri, förlossningsvård, ortopedi, gynekologi, ögonsjukvård, öron-, näs- och halssjukvård och den verksamhet som bedrivs vid länets vuxenpsykiatriska kliniker".
I framtidsscenariot som utredningen skissar på skulle sådan specialistvård koncentreras till Sunderby sjukhus och Gällivare, medan sjukhusen i Kalix, Kiruna och Piteå blir närsjukhus med öppen och sluten vård, både akut och planerad, för patienter som i första hand kan behandlas av allmänläkare.
Syftet med närsjukvård är flerfaldigt. De vanligaste och största vårdbehoven ska mötas nära patienten. Koncentration av specialistvård skapar ett bättre underlag för att rekrytera och utbilda specialister, och upprätthålla deras kompetens.
Ekonomin är också en tung faktor: 400 miljoner per år ligger sparkavet på för närvarande. Specialistvård på mindre enheter lider av "smådriftsnackdelar" som elimineras vid koncentration. Fler patienter som behandlas i primärvård och färre i specialistvård sparar också pengar.
Norrbottens fem sjuhus blir alltså kvar i utredningens scenario. De tre närsjukhusen får färre specialiteter men mer resurser.
Det lär inte blidka Kalixbor och andra. För allmänheten är det svårt att se helheten i sjukvården men lätt att konstatera när BB försvinner, kirurgen läggs ner och allt bara tycks bli sämre.
Politiker, väl medvetna om detta, drar sig därför i det längsta för att ta ned sjukhusskylten, även om det som ryms där bakom alltmer liknar en avancerad vårdcentral. Svåra men nödvändiga beslut skjuts ofta på framtiden, inte sällan med försäkringar om att den senaste förändringen var den sista.
Det är synd, för ingen tid finns att förlora. Det scenario utredningen tagit fram är ingen vision utan ett underlag för att kunna ta tag i situationen idag, och slippa ta till mer drastiska åtgärder imorgon.
Den politiska diskussionen behöver nu bli öppnare och mer rättfram än vad den varit hittills. Oppositionen måste få vara delaktig, och sin tur bidra konstruktivt.
Många landsting dras med problem; även diskussionen på riksnivå skulle behöva bli öppnare. Kanske är det dags för någon annan än landstinget att ta över ansvaret för sjukvården?