Alla som tänkt tanken att individuella löneförhandlingar på företagsnivå bara är något som direktörer på näringslivsorganisationer kokat ihop för att gynna landets arbetsgivare - tänk om! På söndagens DN Debatt går Annika Elias, ordförande i fackförbundet Ledarna, och Thomas Eriksson,
förhandlingschef på samma organisation, till frontalangrepp mot den förlegade synen hos framför allt många LO-förbund, på lönevillkor som något bäst bestämt av en liten klick i slutna rum.
De båda företrädarna förundras inte över att LO fortsätter tappa medlemmar i tiotusental: "Det stora flertalet fackförbund har nämligen misslyckats med att modernisera sin syn på hur kollektivavtal bör se ut och fungera. De flesta kollektivavtal på arbetsmarknaden går helt på tvärs med svenskarnas egna uppfattningar om hur rättvisa löner bör sättas och se ut".
I undersökningar som Annika Elias och Thomas Eriksson refererar till, säger de tillfrågade tydligt ja till en lön styrd av individuell kompetens och prestation och frustreras av hur lite inflytande de i själva verket har över slutresultatet i lönekuvertet.
För många svenskar sätts lönen nämligen i hög grad av någon utan inblick i lokala, och än mindre personliga, förhållanden. Andra faktorer avgör: procentsatser fördelas enligt den traditionellt fackliga och kollektivistiska rättviseprincipen där inget åt alla är bättre än mycket åt många.
I slutna rum sätts de centrala ramarna för lönerna. På nästa nivå där procentsatserna blir - i bästa fall - till hundralappar får den enskilde medarbetaren ännu en gång "stå utanför en stängd konferensrumsdörr medan andra gör upp om dennes privatekonomiska framtid", skriver Annika Elias och Thomas Eriksson.
Bland arbetsgivarna bekänner sig visserligen många i ord till principen om individuell lönesättning, men i handling hänvisar de sedan gärna till begränsningar satta av den påstått påtvingade "potten" uppifrån. Särskilt storföretag gillar den lönedisciplin som fackföreningar erbjuder i utbyte mot kollektiva löneförhandlingar.
Så är också denna svenska, centralistiska modell som Annika Elias och Thomas Eriksson beskriver "ett arv från August Palms dagar, när Sverige var ett industrisamhälle där stora grupper på arbetsmarknaden bara hade gått ett fåtal år i skolan". Idag ser världen, och arbetsmarknaden, radikalt annorlunda ut.
Ledarna är ett fackförbund som organiserar personer på chefsbefattningar i både privat och offentlig sektor. Att chefer intar en annorlunda inställning än sina underlydande, dessa må sedan vara arbetare eller tjänstemän, är inget ovanligt. Men i dagens arbetsliv ser sig alltfler som sina egna chefer, och många jobb är numera också utformade därefter: de kräver hög utbildning, organisationsförmåga, självständighet och ständigt vidareutvecklade kunskaper.
Och människor som är vana vid att leda sig själva får allt svårare att se logiken i att fackpampar någonstans långt borta avgör deras arbetsvillkor och sätter deras lön.