När Thomas Östros besökte Norrbotten för ett tag sedan hade arbetet med att hitta en ny partiledare för Socialdemokraterna ännu inte börjat på allvar. Däremot pågick en diskussion om valförlusten, om partiets problem, organisation och framtid.
Thomas Östros var, som ekonomisk-politisk talesman, högst delaktig i att ta fram och föra ut den misslyckade politik som Socialdemokraterna under Mona Sahlin gick till val på. Ändå såg han, när han mötte medierna i Norrbotten, förvånansvärt nöjd ut. Någon större ansats till självkritik syntes inte.
Thomas Östros goda humör kan ha berott på att han känt stöd från Norrbottensdistriktet för sin kandidatur som partiledare, vilken, trots alla vaga svar enligt partikutymen på frågan om han kandiderade, varit en uppenbar ambition från Thomas Östros sida.
Ända in i det sista var han en av favoriterna till jobbet. Thomas Östros gav, efter att Göran Persson enligt ryktet ringt runt till partidistrikten och lobbat för honom, kort innan valberedningen kom med sitt slutgiltiga besked en tv-intervju där han strålade av glädje. Kanske kände han segern inom räckhåll.
Sedan kom Håkan Juholt in i matchen och allt vände på en femöring.
Nu vill partiet inte ens ha kvar Thomas Östros i partistyrelsens mäktiga verkställande utskott. Eller partiet och partiet förresten, det är valberedningen som kommit fram till att varken han eller Ylva Johansson, båda tätt förknippade med Mona Sahlins styre, är önskvärda längre. Arvet från - den korta - Sahlin-eran ska nu rensas bort, även om valberedningen väljer att beskriva sitt förslag som en "balans mellan förnyelse och erfarenhet"
Thomas Östros har enligt Expressen reagerat med upprördhet och protest, men väljer nu att som Ylva Johansson gå frivilligt.
Båda sitter på mandat från en kongress av medlemsombud, och valberedningen erkänner att "på detta sätt pröva förtroendet för valda vars mandattid inte gått ut och som inte avsagt sig sitt uppdrag har aldrig förut skett i vårt parti". Det är historiskt.
Vad som dock inte är historiskt är den slutna, elitstyrda process varigenom det socialdemokratiska partiet fördelar och omfördelar makt. Den av många partimedlemmar kritiserade valberedningen har försvarats med att "så här gör man i alla partier". Men Socialdemokraterna är ohotade mästare i grenen internt tjuv- och rackarspel.
Självbilden är den av en demokratisk folkrörelse. Men sanningen är att en liten klick folk av styrelse- och voteringsproffs, suveräna på taktiskt spel, är de som bestämmer.
Göran Persson ser socialdemokratin som "en stor kyrka". Men man får nog gå tillbaka till medeltidens påvedöme för att hitta någon kyrklig motsvarighet till denna nivå av intrigerande.
Det historiska är möjligen att den massiva kritiken av slutenheten, och de många läckorna till pressen, denna gång gjort fulspelet inom partiet ovanligt synligt.