122 mil rörledning på Östersjöns botten. Till en kostnad av 7,4 miljarder euro.
Gasledningen Nord Stream, från Viborg till Greifswald, är det största energiprojektet någonsin i Östersjön. I oktober räknar man med att gasleveranserna till Tyskland och den europeiska energimarknaden ska vara igång.
Att Sverige är ett av länderna som kommer att nyttja gasledningen avslöjade Svenska Dagbladet i går.
Det västsvenska gasnätet förses i dag med naturgas via en rörledning till Danmark. Men då de danska gasfyndigheterna i Nordsjön börjat sina kommer Danmark redan nästa år att leverera gas från det tyska gasnätet, där rysk naturgas kommer att utgöra över 40 procent av beståndet.
Gas som gas kan man tycka.
Men Nord Stream och dess majoritetsägare Gazprom är inte vilken bensinmack som helst. Det helstatliga energiföretaget är intimt sammanknippat med landets högsta ledning och har monopol på gasexport. Rysslands president Dimitrij Medvedev var tidigare vice premiärminister och styrelseordförande i Gazprom. På samma gång.
Gazprom har upprepade gånger använts som säkerhetspolitiskt instrument. Det mest kända exemplet hämtas från vintern 2008 och vad som har kommit att kallas för "gaskriget" mellan Ryssland och Ukraina. En priskonflikt gjorde plötsligt att gaskranarna från Ryssland stängdes av mitt under smällkalla vintern. De uteblivna leveranserna drabbade inte bara frysande ukrainare utan också medborgare i flera EU-stater.
Wikileaks-dokument har också avslöjat att Nord Stream-projektet var extremt viktigt för Rysslands dåvarande president Vladimir Putin, som inte hade för avsikt att lyssna på några protester från Sverige, Estland och Polen. Ledningen skulle bara byggas!
Det är lätt att förstå varför: Med en gasledning på Östersjöns botten slipper EU-länderna oroa sig över att Ukraina, Lettland eller Georgien inte skulle ha råd att betala räkningarna. Ryssland kan enkelt stänga av ledningarna till grannländerna utan att västeuropéer behöver märka något.
Nord Stream-projektet ger alltså Ryssland ännu större möjligheter att använda energiexporten som utrikespolitiskt påtryckningsmedel. Det är tråkigt om Sverige nu bidrar till den utvecklingen.
Därför läser jag med intresse i gårdagens Norrbottens-Kuriren att Norges utrikesminister Jonas Gahr Støre ser möjlighet att använda en del av naturgasen som utvinns från Snövitfälten i Barents hav inom Barentsregionen. Utrikesministern skissar på en gasledning längs den norska kusten med stickledningar till industrier på land.
"Ny kunskap om användande av gas i industriell verksamhet kan göra gasen till unik råvara för industrin i norr" sade Jonas Gahr Støre.
En pipeline mellan de norra delarna av Norge och Sverige skulle inte bara kunna vara positivt för den tunga industrin i Norrbotten. Den skulle också göra oss mindre beroende av vad som beslutas i stater med tydliga demokratiska brister. Det gäller förresten både Kreml och en rad oljediktaturer i Mellanöstern.