Den syriska regimen har av allt att döma använt kemiska stridsmedel i kampen mot oppositionen. Under natten till onsdagen dödades på detta vis mellan 500 och 1.400 människor i Damaskus oppositionskontrollerade förorter.
Det exakta dödstalet är svårt att uppskatta och en oberoende undersökning i FN:s regi, som ju redan har inspektörer i närheten, krävs för att reda ut händelserna ordentligt samt för att samla bevis. Såväl Arabförbundet som snart sagt varje västligt land har krävt detta.
Återigen har dock de konstruktiva försöken hejdats i säkerhetsrådet av Ryssland och Kina.
Barack Obama har tidigare talat tydligt om en röd linje som inte får överskridas. Det är svårt att hävda att den nu inte skulle vara passerad med råge.
Världen ser, vilket den gjort länge nu, med avsky på händelserna i Syrien. Kanske börjar krigströttheten bland allmänheten i västvärlden nu överskuggas av aversionen mot det som händer i Syrien. Kanske kommer trycket på politiker att öka engagemanget i Syrien att stiga. Det är inte säkert men för varje ny bild på ett krigsdrabbat barn eller lemlästade civila ökar sannolikheten.
Återstår då bara ett rimligt handlingsalternativ. Hur hemsk situationen än är i Syrien är det ont om alternativ.
Att beväpna den hårt splittrade och alltmer islamistiskt inriktade oppositionen är inte tänkbart. Nog för att det skulle försvåra tillvaron för Bashar al-Assad, men det skulle inte leda till något bättre. Syriens kristna skulle sannolikt råka ännu värre ut än de redan gjort och väst skulle i det långa loppet främst ha beväpnat sin egen fiende.
Att försöka få ett stopp på våldet är ett nobelt initiativ men förutsättningarna är närmast hopplösa. Ingen av de stridande parterna är beredd att lägga ned vapnen, det har gjorts tydligt upprepade gånger. Utan möjligheter till internationella, FN-stödda sanktioner är det också svårt att sätta press på den syriska regimen. Det enda återstående påtryckningsmedlet är ett trovärdigt hot om våld.
Även detta alternativ blockeras av Ryssland och Kina.
Det går dock att fysiskt genomföra även icke sanktionerade krigshandlingar, vilket alla parter är medvetna om. Det finns emellertid många problem med ett fysiskt angrepp. Inte minst vad målet med det är: är det att få bort Bashar al-Assad från makten, hela det nuvarande politiska systemet eller till och med de stridande islamisterna i oppositionen?
Oavsett vilket är ett ingripande i Syrien oerhört krävande, det är svårt att se att framgång alls skulle kunna nås utan omfattande användning av marktrupper.
Det finns dessvärre väldigt lite att vinna vare sig på att ingripa eller att beväpna oppositionen. Risken är överhängande att det enda resultatet blir en ökad förödelse följt av årtionden av ytterligare kaos.
Trycket måste dock hållas uppe mot den syriska regimen så gott det går i ett försök att få ett slut på våldet, och mot Ryssland och Kina för att förmå dem att sluta hålla al-Assad bakom ryggen.