Efter helgens offensiv ser det ut som om Gaddafi-regimen är på väg att falla.
Den svenska insatsen i Libyen har den 27 september som slutdatum och snart är det dags för regeringen att förhandla med oppositionen igen.
Vi minns hur det gick förra gången. Socialdemokraterna sade först ja, sedan nej och sedan ja igen, med det bisarra förbehållet att Juholt fick skicka ner marinen. Säga vad man vill om Socialdemokraternas hattande, men det verkar i alla fall ha fött en välbehövlig intern försvarsdebatt.
Dessvärre är den hittills inte särskilt saklig. På DN Debatt den 11 augusti påstår före detta försvarsministern Thage G Peterson (S) och före detta FN-ambassadören Anders Ferm (S) att alliansen skulle ha skrotat den svenska neutraliteten, och att Sveriges samverkan med Nato numer sker utan insyn och offentlig debatt.
Det är ett konstigt påstående. Vartenda säkerhetspolitiskt beslut om Nato-insatser under den här regeringen har nämligen tagits i riksdagen, med full insyn.
Så var det inte förr. Det är i dag känt att både Olof Palme och Tage Erlander i hemlighet samarbetade med Natoländerna under kalla kriget. Trots den ofta västfientliga retoriken. Och trots att den officiella linjen var neutralitet och alliansfrihet. Där kan man tala om en försvarspolitik med hyckleri!
Debattlustan om försvaret verkar i alla fall ha spridit sig. I det senaste numret av det borgerliga nätmagasinet Svensk Tidskrift frågar sig forskaren Mike Winnerstig vart den moderaterna säkerhetspolitiken tagit vägen.
"Den svenska alliansfriheten byggde på att vi själva skulle kunna stå emot alla typer av angrepp. Vi hade då en försvarsmakt på över 600.000 soldater, en stor svenskägd försvarsindustri, och en geostrategisk inriktning som enbart gick ut på att försvara svenskt territorium. Allt detta är idag avskaffat, och vi kan inte med vår nya insatsorganisation - som 2018 i bästa fall uppgår till knappt 50 000 man - försvara vårt till ytan stora land mot en fullskalig invasion. Detta innebär att grunden för alliansfriheten också avskaffats: ett alliansfritt land måste kunna försvara hela sitt territorium, särskilt i krig", skriver han.
Winnerstig vill att Sverige, i stället för att lita på EU:s försvarssamverkan, ska löpa linan ut och bli en fullvärdig medlem av Nato. Han menar bland annat att det skulle ge Sverige ett större internationellt inflytande.
Frågan är vad alternativet till Nato skulle vara? Alliansfrihet och neutralitet i all ära, men som Sveriges försvarsförmåga ser ut i dag skulle vi knappast förmå att försvara vårt eget land utan hjälp från starka vänner.
Å andra sidan visade Sverige med sin Libyeninsats att det går att samarbeta med Nato utan att vara medlem. Man kan också ifrågasätta nyttan med att gå med i en försvarsallians som tvingas göra stora besparingar. Skuldkrisen i USA och EU kommer tveklöst att leda till kännbara försvarsnedskärningar inom Nato. USA står i dag för omkring 70 procent av kostnaderna och det har man knappast råd att göra i fortsättningen.
Det är inte bara Socialdemokraterna som bör ta sig en funderare över vilken säkerhetspolitik som ska gälla i framtiden. Detsamma bör gälla både för Sverige, Europa och USA.