Stanna eller dra sig tillbaka? NSD:s politiske redaktör Olov Abrahamsson beklagar sig i lördagens ledare över att inte tillräckligt görs för att finna en fredlig lösning i Libyen.
"Sydafrikas regering, Venezuelas Hugo Chavez och Turkiets premiärminister Erdogan har alla talat för medling och förhandlingar, men deras initiativ avvisades snabbt."
Jaha? Tycker Abrahamsson verkligen att det är deras åsikter som ska styra omvärldens agerande? Då lovar jag att ingenting hade gjorts för att förhindra Khadaffis massaker av demonstrerande "kackerlackor".
Om Abrahamsson missat det så är socialistledaren Hugo Chavez helt öppen med sitt stöd för Khadaffi, liksom han är med sitt stöd till andra obehagliga despoter som Ahmadinejad, Castro, Lukasjenko och Mugabe.
"Länge leve Libyen och dess oberoende", twittrade Chavez i slutet på februari när mördandet i Libyen pågick som värst. Därtill har han kallat Spaniens förre premiärminister José María Aznar för fascist, Tysklands förbundskansler Angela Merkel för nazist och USA:s förre president George W Bush för djävulen. En minst sagt tvivelaktig meritlista för någon som vill skapa fred och försoning i Nordafrika.
De andra som Abrahamsson hänvisar till, "Sydafrikas regering" och Erdogan har i det fallet också problem med trovärdigheten. Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan mottog så sent som i december 2010 det bisarra "Khadaffi-priset för mänskliga rättigheter" (en utmärkelse som tidigare gått till Chavez, Castro och Nicaraguas marxistdiktator Daniel Ortega). Och Sydafrikas "medlande" insats bestod i att president Jacob Zuma kom överens med Khadaffi om villkoren för en vapenvila. Den libyska oppositionen brydde han sig inte ens om att träffa.
Fortsätter man det tvivelaktiga nöjet att dissekera NSD:s ledare från den 7 maj uppdagar sig fler frågetecken.
"I stället ville Storbritannien och USA dra igång det militära maskineriet omedelbart. Lika snabbt hakade Sverige på."
"S-ledaren Håkan Juholt och Peter Hultqvist, partiets försvarspolitiske talesman, tvekar om en förlängning av Sveriges deltagande i den militära insatsen i Libyen. Det gör de rätt i."
Minnet är kort inom socialdemokratin. För inte särkilt länge sedan var det just Socialdemokraterna som tryckte på för att Sverige skulle skicka ner Jas-plan för att övervaka flygförbudszonen över Libyen. Den utrikespolitiske talesmannen Urban Ahlin tyckte att Carl Bildt agerade för långsamt och därtill beskylldes utrikesministern för att ha Khadaffis oljespill på kavajen.
Socialdemokraternas och Håkan Juholts nuvarande linje är alltså att dra sig ur den 1 juli, oavsett vad FN tycker och alldeles oavsett om Khadaffis slakt av civila upphört eller inte. Det känns inte särskilt ansvarsfullt.
Visst, man kan naturligtvis på goda grunder vara emot en svensk inblandning i konflikten. Men då får man vara konsekvent.
Abrahamsson följer i stället partiledningens nuvarande strategi till punkt och pricka, som mest verkar består i att vända kappan efter vinden försöka svartmåla regeringen till varje pris.
Frågan är bara vad partiet tycker om att han använder Hugo Chavez som utrikespolitisk måttstock?