Klimatförändringarna har inte bara stora negativa konsekvenser. Allt fler börjar uppmärksamma de fördelar som smältande havsisar innebär här uppe i norr.
Fiskbestånden är stora och det finns gott om oexploaterade naturresurser i form mineraler, gas och olja. Kapplöpningen har börjat.
Det geografiska läget längst upp i Nordeuropa är dessutom inte så ogynnsamt som många verkar tro. Ibland verkar det faktiskt som att man behöver påminna om att jorden är rund.
I november förra året färdades för första gången i modern tid ett transportfartyg utan isbrytare tur och retur genom Nordostpassagen.
Det var ett enskilt experiment och det dröjer nog innan vi får någon linjetrafik mellan Atlanten och Stilla Havet genom Nordostpassagen. Ett öppet ishav skulle dock förkorta sjötransporttiden mellan Europa och Asien avsevärt. Dessutom är det ont om somaliska pirater i trakterna kring polcirkeln.
I dag startar den femte Barentskonferensen i Luleå. Och Barentsregionen känns av lättförståeliga skäl hetare än på väldigt länge.
Visst, det säkerhetspolitiska läget är spänt och ökar i takt med Rysslands upprustning. Och det vore felaktigt att påstå att jakten på naturresurser bara tar sig positiva uttryck. Området är inte bara rikt, utan också väldigt sårbart.
Kineserna har nyss placerat ett polarinstitut på Svalbard. Kanada rustar upp flottan. Norrmännen har gjort ännu ett stort oljefynd till havs. Och ryssarna är överallt.
Hittills har tyvärr det svenska engagemanget kring Barentsfrågorna varit svagt, trots det nuvarande ordförandeskapet. Att handelsminister Ewa Björling (M) gästar konferensen i Luleå föder en förhoppning om den fortsatta inriktningen för regeringens engagemang.
Det viktigaste den svenska regeringen kan göra för Barents är nämligen att riva handelshindren som finns i regionen. Det är alldeles för krångligt för svenska företag att göra affärer i Ryssland. Svenska företagare i Ryssland stöter fortfarande många gånger på komplicerade regelverk, orimliga licenskrav och korruption.
Regeringen skulle också kunna visa ett större engagemang för infrastrukturfrågorna. Med nya gruvor, hamnar och förändrade handelsströmmar blir Norrbottniabanan en tillgång för hela Barentsregionen, inte bara för några få kustpendlande norrlänningar.
Barentssamarbetet får dock inte bli ett i raden av alla bidragsslukande transnationella samarbeten med finansiering från EU.
Fokus måste ligga på säkerhetspolitisk stabilitet och på att arbeta bort handelshinder. Inte på att skicka ungdomar på utbytesresor eller försöka få invånarna att utveckla en gemensam "Barentsidentitet". För ingen skåning eller själlänning kallar väl sig i dag på allvar för Öresundsbo? Trots bro och stora investeringar.
Jag tycker inte heller att man ska förlita sig på att staten ska stå för alla initiativ. Det lyckade samarbetet mellan Haparanda och Torneå sjösattes ju av driftiga kommunpolitiker. Inte tack vare - utan trots - den svenska och finska statens inblandning.
Hursomhelst är det en spännande tid för Barents, Ryssland och hela nordöstra Europa. Full av möjligheter, den allt aggressivare utrikes- och energipolitiken till trots.
Ryssland är äntligen på väg in i WTO. Sveriges export till Ryssland ökar för varje år. Och en ny färjelinje har öppnat mellan Stockholm och St Petersburg.
Isen smälter. Inte bara på Nordpolen.