Ledare: Nog med nya chanser

Någon gång måste samhället sätta stopp för återfallsförbrytare.

HOPPLÖST FALL. Ökände återfallsförbrytaren Clark Olofsson är återigen brottsmisstänkt (Bilden är från 1991).

HOPPLÖST FALL. Ökände återfallsförbrytaren Clark Olofsson är återigen brottsmisstänkt (Bilden är från 1991).

Foto: BERTIL ERICSON/Scanpix

Politik2008-07-24 06:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Clark Olofsson greps förra helgen - igen. Numera går denne Sveriges mest ökände återfallsförbrytare under namnet Daniel Demuynck, annars är det mesta sig likt. Misstanken denna gång gäller grovt narkotikabrott, något som han gjort sig skyldig till förut. Han har även mordförsök och rån på sitt samvete. Fallet Olofsson/Demuynck är ett stycke svensk kriminalhistoria av den mest tragiska sorten. Halva sitt liv har denne man ägnat åt att avtjäna fängelsestraff, för att sedan släppas ut - flera gånger i förtid - och begå nya brott. Tyvärr är hans historia inte unik. Fyra av tio som straffats begår nya brott. Genom att tidigare brottslighet vägs in i så liten utsträckning när straffen sätts kan förövare få korta fängelsestraff åter och åter igen, och mellan sina fängelsevistelser på nytt ägna sig åt att stjäla, våldta och misshandla. Detta upplevs av många som - och är också - ett hån av rättvisan. Alla förtjänar visserligen en andra chans (möjligen). Men i det svenska rättssystemet delas det ibland ut långt fler nya chanser än så, även för dem som gör sig skyldiga till grov brottslighet. Frågan är hur många allvarliga brott en människa får begå innan denne anses ha förverkat sin rätt till några nya chanser. Någon gång måste samhället sätta stopp för gott. Naturligtvis ska ingen dömas på förhand. Att ligga i riskzonen för att begå nya brott är inget brott. Däremot borde tidigare och återkommande brottslighet mer än idag vägas in som en försvårande omständighet när domstolarna mäter ut sina straff, och inför en eventuell villkorlig
frigivning i förtid. Riksåklagare Anders Perklev, som på regeringens uppdrag ser över svenska strafflagar, är också inne på denna linje. Han kommer i höst att föreslå en ändring så att tidigare brottslighet beaktas mer när ett straff ska bestämmas än vad som är fallet idag. Men att reagera tydligt först när återfallet är ett faktum duger inte. Fallet Anders Eklund visar hur viktigt det är att samhället reagerar i tid, med hårdhet och tydlighet, för att förhindra återfall. Anders Eklunds brottsbana hade kunnat brytas
tidigare med ett hårdare ingripande redan från början. Och för dem med bättre utsikter än honom att kunna bryta ett kriminellt beteende, kan en hård reaktion redan vid första brottet leda till att den andra chans som ges förvaltas bättre. I övrigt är "återfall" inget bra uttryck för återkommande brottslighet. Det leder tanken till sjukdom, men oftast är kriminellt beteende ett val och ingen åkomma som sjukvården kan åtgärda. Däremot är det dags att inse att det även inom kriminalvården finns helt hopplösa fall.