LEDARE: Ledare: Nej till Luleå och LO

När de röda samlas ska det sjungas kampsång: "Vi är de tusenden som byggde landet. Vi bär det fram i nöd. Nu bygger vi den nya tiden." Så lät det när Norrbottens Socialdemokrater i lördags höll distriktskongress i Luleå. Alla sångnummer till trots var dagens huvudnummer förstås punkten val av ny ordförande. Det blev sluten omröstning, en spännande väntan och ett smått överraskande resultat. Valberedningens kandidat, favorittippade kommunalrådet Yvonne Stålnacke, Luleå, fick till slut se sig besegrad av Karin Åström, Överkalix, som nu tar över efter Kristina Zakrisson, Kiruna. Ett val som utmärks av kontinuitet. Länets socialdemokrater kommer även fortsättningsvis att ledas av en kvinnlig riksdagsledamot, som inte är från Luleå. "Luleå ska inte ta allt" är ju en inställning som finns utbredd i länet inom fler områden än politiken, och var säkert en bidragande faktor till kongressens ordförandeval, även om det inte sades rakt ut. Vad de ombud som talade för Karin Åström dock uttryckligen återkom till, var dels just hennes riksdagsposition, dels hennes stora "lyhördhet". Mona Sahlins lyssnande ledarskap är tydligen vad som gäller för Socialdemokraterna numera. Trots att Mona Sahlin har fått ta emot en hel del kritik från de egna leden, för sin otydlighet och osynlighet. Och vill Karin Åström stärka sitt lag bör hon nog lyssna, men antagligen mer utanför rörelsen än inom den. Kontinuitet borde inte vara sossarnas huvudlinje. Distriktet räknar fortfarande sina medlemmar i tusenden men återväxten är långtifrån god. De unga överger partipolitiken. Det är en ny tid nu som också kräver nya politiska former. Ett så utpräglat traditionalistiskt, kollektivistiskt och toppstyrt parti som Socialdemokraterna har stora problem med att ställa om till den unga generationens krav. Sövande kongressförhandlingar är ur det perspektivet ingen god marknadsföring, även om festen på kvällen säkert piggade upp. Vill Karin Åström ha hjälp i frågan från någon nära inpå kan hon ju alltid fråga sin motkandidat. Yvonne Stålnacke verkar ha bra hand med ungdomarna. Flera gav henne stöd från talarstolen. Tyvärr finns dock inte mycket nytänkande att hämta från det egna ungdomsförbundet SSU, numera mest känt för maktkamp och medlemsfusk. Facket känns inte heller direkt som en progressiv kraft i dessa dagar. Ordförande Wanja Lundby-Wedin har snarare återupplivat den klassiska nidbilden av gamla fackpampsfasoner. Och Norrbottens egen LO-ordförande Anders Berg gjorde det i särklass mest knarriga kongressframträdandet av alla. Om LO söker kontinuitet på den posten är det inte konstigt att ingen villig efterträdare trätt fram. Kanske kan man i detta sammanhang se det som en markering från kongressombuden, att de valde bort metallaren Yvonne Stålnacke. Just nu är det inte så bra att betraktas som LO:s kandidat.

Ledare: Ledare: Nej till Luleå och LO