Centerpartiet i Luleå säger nej till idéprogramsgruppens förslag om fri invandring. Det var klokt.
Det finns många anledningar till att Sverige ska ha en öppen och generös invandringspolitik. Dels av humanitära skäl - men också av ren och skär egoism.
Inte mindre än 1,6 miljoner svenskar kommer att gå i pension fram till 2025. Medan det i dag går 2 arbetsföra personer på varje pensionär kommer vi år 2030 att vara nere på 1,4.
De siffrorna säger oss att vi helt enkelt bli måste fler om vi i framtiden ska klara att behålla dagens välfärdssystem. Men det finns starka anledningar att reglera, eller kanske framförallt planera, invandringen hårdare än i dag.
Invandrares utanförskap och svaga arbetsmarknadsanknytning brukar felaktigt beskrivas som integrationsproblem. Egentligen är de mer arbetsmarknadsproblem kopplade till höga trösklar och starkt anställningsskydd. Vägrar politikerna att förändra vår stela och trögrörliga arbetsmarknad kanske de i stället borde anpassa mottagandet för den arbetsmarknad som råder i Sverige?
Länder som Australien och Kanada, som i svensk debatt ofta framhålls som goda exempel på hur integration kan fungera, gör precis detta. De har poängsystem som sorterar fram de personer som passar deras arbetsmarknad bäst. Merparten av invandrarna till Australien och Kanada är således redan när de anländer mer erfarna, välutbildade, språkkunniga och överlag bättre anpassade till arbetsmarknaden än motsvarande svenska asylinvandrare.
Sverige har sedan Alliansens maktövertagande 2006 visserligen rört sig i riktning mot en migrationspolitik som är mer inriktad på arbete och aktivitet än passivt omhändertagande. Asylsökande kan söka jobb från dag ett. Vi har öppnat upp för arbetskraftsinvandring från tredje land. Men trots att Sverige i dag har OECD:s mest fria och tillgängliga system för arbetskraftsinvandring fortsätter flyktingar med tillhörande familjer att utgöra en stor majoritet av den årliga invandringen.
Arbetskraftsinvandrarna väljer andra länder. Anhöriginvandrare är i stället den i särklass största invandrarkategorin i Sverige. Enligt Migrationsverket förväntas den dessutom öka under de kommande åren.
När migrationsminister Tobias Billström (M) nyligen stack ut hakan och föreslog att försörjningskravet vid anhöriginvandring skulle skärpas blev han nedsablad av företrädare från både Alliansen och oppositionen.
Det var olyckligt. Huvudprincipen bör vara att man ska kunna försörja sin familj på egen hand. Det är inget konstigt. Så fungerar det också i de flesta andra länder som tar emot asylsökande.
Reaktionerna på Billströms utspel är dock väldigt symptomatiska för hur debatten kring immigration brukar föras i Sverige. Genom att undvika en seriös, men svår, diskussion om problem kopplade till integration och invandring lämnas fältet i stället fritt till de främlingsfientliga Sverigedemokraterna.
Vill politikerna i de mer anständiga partierna öka opinionsstödet för en generös flyktingpolitik - och dessutom göra den mer ekonomiskt lönsam - måste den förenas med regler och krav. Fri invandring är en utopi.