Få frågor brukar röra upp så starka känslor som skolmaten. Är kosten inte för fet så är den för fettsnål. För näringsrik eller näringsfattig. För söt eller salt.
Gemensamt är i alla fall att den alltid är fel.
"Herregud, vi måste ju tänka på baaarnen!"
Ibland önskar man att föräldrarna kunde ägna samma energi åt frågor som rör elevernas kunskaper och undervisningens kvalitet. För barnen äter väl ändå inte BARA på skolan, utan i alla fall minst ett mål om dagen hemma?
Kuriren berättade i går på nyhetsplats om en gymnasieskola i Luleå som vägrar servera särskild kost till en överviktig elev som har läkarintyg på att LCHF-kost (få kolhydrater och mycket fett) är bra för hennes hälsa.
"Det saknas beprövad erfarenhet om dieten. Den är därmed inte lämplig för barn och unga, de behöver en allsidig kost", sade skolläkaren Birgitta Moberg, Ingen bantarmat och inga modedieter - det var det bistra beskedet från skolläkaren, som får stöd av Livsmedelsverket.
Visst, det går trender i dieter som i allt annat, och inget snack om att lchf är kontroversiellt.
Just nu är tonläget mellan fettälskarna och fetthatarna högt uppskruvat. Så högt att ingen av sidorna antagligen skulle tveka särskilt länge om de fick tillfälle att göra pyttipanna av sina motståndare.
Men jag förundras ändå över skolläkarens negativa inställning.
Bara i år genomgår omkring 7.000 personer gastrisk bypass, en fetmaoperation där större delen av magsäcken och tolvfingertarmen plockas bort. Sådana fetmaoperationer är för övrigt tio gånger vanligare i dag än för tio år sedan. Fetma har helt enkelt blivit ett alltför allvarligt folkhälsoproblem för att enkelt viftas bort med föraktfullt tal om "modedieter".
Kan skolorna erbjuda alternativ kost till vegetarianer, allergiker och elever som av etiska eller religiösa skäl kräver en anpassad diet, borde man rimligtvis kunna göra detsamma till elever som av dokumenterade hälsoskäl behöver det. Vad är egentligen problemet?
Man kan tycka vad man vill om lchf, men en av fördelarna med den dieten är ofrånkomligen att det ganska enkelt går att plocka ihop en anpassad måltid utifrån de flesta matsedlar. Det är bara att utesluta potatis, pasta, ris, bröd och söta produkter och i stället fylla på med kött, fisk, ägg, ost, sås och grönsaker.
Det kan väl inte vara så förtvivlat svårt för skolbespisningen att erbjuda ett kolhydratfattigt och fettrikt alternativ de dagar det till exempel serveras pannkakor?
Även om skollunchen är nog så viktig, inte minst för att klara en lång och krävande skoldag, så ligger knappast huvudansvaret för fetmaepidemin och andra kostrelaterade folkhälsoproblem på landets skolbespisningar.
Förutom bristen på motion handlar det naturligtvis om vad eleverna proppar i sig utanför skolmatsalen.
Precis som skolläkaren Birgitta Moberg är inne på i intervjun så borde det viktigaste vara att få bort sockersuget. En skolmåltid, även om den inte fyller ut varenda vrå i kostcirkeln, borde därför vara bättre än ingen alls.