Bara för att Sverigedemokraterna är ett väldigt obehagligt parti, är inte allt de säger alltid helt taget ur luften. En viss beröringsrädsla för invandrings- och integrationsfrågor har funnits bland svenska politiker. Men mycket av det har förändrats i och med Alliansens makttillträde. Den socialdemokratiska tystnaden om integrationsproblemen bröts i och med att Alliansen började tala om utanförskapet i Sverige. Situationen i utsatta förorter ignorerades inte längre. Integrationsminister Nyamko Sabuni (FP) har fortsatt på den linjen och vågat tala klarspråk, även i känsliga frågor som hedersrelaterat våld och risken för att religiös fundamentalism får fäste där fattigdom och utanförskap finns. Migrationsminister Tobias Billström (M) har å sin sida lagt om invandringspolitiken i enlighet med Alliansens arbetslinje. Sverige har öppnats upp för arbetskraftsinvandring. Asylsökande kan numera arbeta från dag ett, och ansöka om arbetstillstånd om de sedan inte får asyl. Samtidigt har även Tobias Billström talat klarspråk, om att fler kommuner måste hjälpa till med flyktingmottagningen och att andra EU-länder bör ta större del av sitt ansvar på det sätt som Sverige gör. Kraven på egen försörjning vid anhöriginvandring har dessutom skärpts. Passivitet, bidragslinje och omhändertagandefilosofi är inte längre vägledande för svensk invandrings- och integrationspolitik. Den nya, blåare politiken gör skillnad. Därför blir det så olyckligt när Mona Sahlin (S) och Fredrik Reinfeldt (M), som i söndagens valduell i SVT, mest ägnar sig åt att applådera varandras avsky för Sverigedemokraterna när invandrings- och integrationspolitiken kommer på tal. Dylikt beteende tjänar bara till att upprätthålla den myt om konsensus bland riksdagspartierna som Sverigedemokraterna lever så mycket på. Konsensusmyten, och föreställningen om att politiker inte vågar ta debatten om invandring, är Sverigedemokraternas starkaste kort. Inför hotet om att detta missnöjesparti med invandring och integration som favoritfrågor tar sig in i riksdagen och kullkastar de borgerligas planer, är det obegripligt att inte Tobias Billström och Nyamko Sabuni har fått mer utrymme i valrörelsen. En blå och en rödgrön linje finns ju även inom invandrings- och integrationspolitiken. Och här finns gott om viktiga sakfrågor att diskutera och debattera. Frågor som är betydligt viktigare än spelteoretiska resonemang om Sverigedemokraternas eventuella vågmästarroll.
Dessutom gynnas SD varje gång partiet i stället för politiken debatteras.
Fredrik Reinfeldt och Alliansen måste våga hålla sig till sakfrågorna, inte låta sig dras med i de strategiska spekulationer som journalisterna älskar, och lyfta fram skillnaderna mellan blocken mer. Det är det bästa sättet att mota tillbaka populister på. 