Landstingsrådet Kent Ögren (S) kan i sin otåliga väntan på en storregion trösta sig med att kulturpolitiken regionaliseras redan till nyåret. Vid årsskiftet införs en "kultursamverkansmodell" i fem försökslän, där Norrbotten ingår, som innebär att staten ger mer inflytande till landsting/regioner att sköta kulturpolitiken.
Det politiska ansvaret för skattefinansierad kulturverksamhet är idag gemensamt och delat mellan stat, kommun och landsting. Den nya modellen, som kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) kallar "en av regeringens största kulturpolitiska reformer", bygger på denna princip, men är tänkt att ge större frihet och ansvar till den regionala nivån.
Tanken är att landstinget tillsammans med kommunerna tar fram en regional kulturplan, som "förankras hos civila samhället och bland professionella kulturskapare". Planen innehåller landstingets prioriteringar, vilka begränsas av de ramar som de nationella kulturpolitiska målen sätter upp, och av att pengarna måste gå till vissa ändamål; exempelvis museiverksamhet och hemslöjd.
Kulturrådet bestämmer hur mycket av de statliga pengarna som landstinget får. Landstinget fördelar sedan pengarna vidare.
Kent Ögren har omfamnat modellen och verkat för att Norrbotten ska bli försökslän. För landstingspolitiker som honom hägrar mer inflytande över de medel som staten tidigare delat ut direkt till regional kulturverksamhet. Säkert finns också förhoppningar om att locka en extra kulturslant till länet.
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har hittills gjort ett dåligt jobb med att motivera varför landstingspolitiker ska få mer inflytande. Ministerns mål är att den nya modellen ska "föra kulturen närmare medborgarna". Men avståndet är stort mellan landstingspolitiker och väljare.
Kultur är också av tradition ett politikområde som sköts över huvudet på medborgarna. Det administreras av ingrodda byråkrater som ofta stannar på sin post hela livet, för kultur - och särskilt fasta kulturjobb - är som bekant exklusivt. Insynen i sektorn är dålig.
När kulturpolitiken når ut handlar det allt som oftast om klagomål att pengarna tryter (se SVT Debatt 16/12 för ett exempel på hur illa det brukar låta). Hur begreppet "kulturvänster" uppstod är ett mysterium: det finns få så självupptagna och materialistiska som "kulturskapare".
Dessa människor, som igenkänns genom sin aura av utvaldhet, har inte helt låtit sig övertygas den nya samverkansmodellens förtjänster. Vissa ser risk för ökad byråkrati och att politiker frestas mixa kulturpengar med insatser för regional utveckling.
Oron är befogad. Landstingspolitiker gillar att lägga sig i. Och man behöver inte vara kulturelitist för att skrämmas av vissa politikers uttalanden om att "allt är kultur" eller deras krystade försök att motivera kulturstöd med att kulturen främjar hälsa och tillväxt. Men kan samverkansmodellen öppna upp den slutna kulturpolitiken är den värd ett försök.