”Våra kommuners ekonomiska båge är spänd till det yttersta….Detta är en vädjan om ekonomisk hjälp och en rättvis och fungerande nationell flykting- och integrationspolitik.”
Det skriver tio kommunalråd (en moderat, en centerpartist och åtta socialdemokrater) från Alvesta, Borlänge, Falköping, Flen, Katrineholm, Köping, Lindesberg, Ludvika, Nässjö och Trollhättan i en debattartikel i Svenska Dagbladet (”Våra kommuner får betala återföreningen”).
De tio kommunerna vädjar om ekonomisk hjälp och en mer rättvis flykting- och integrationspolitik i Sverige. De vill ha mer pengar av staten.
Det är förståeligt. De här kommunerna har ställt upp och tagit emot många flyktingar under årens lopp. Nu gäller generösare regler för anhöriginvandring, vilket kommer att belasta de här kommunerna ytterligare. Det saknas bostäder. Skolorna kräver ytterligare resurser. Arbetslösheten växer. Kommunerna har en budget att hålla sig till. Den högre belastningen tär på resurserna, vilket i sin tur kan skapa missnöje och konfrontation med andra grupper i samhället. Hur omfördelas resurserna? Vad blir resultatet av en sådan politik i slutändan? Kommer motsättningarna i samhället att öka? Får vi se mer av upplopp liknande de som ägt rum den senaste tiden på flera håll i landet?
För att klara en bra integration av människor som kommer hit som flyktingar krävs följande, enligt de tio kommunerna:
• En fungerande skol- och utbildningsapparat
• En fungerande matchning mot arbetsmarknaden
• En bostadspolitik som underlättar byggande och som motverkar överbefolkade bostadsområden.
Speciellt svårt är det att nå bra resultat för flyktingar som kommer från länder där utbildningsnivån är låg. En sådan person har då också svårt att lära sig svenska och att så småningom också få ett jobb. Språk och jobb är de två viktigaste beståndsdelarna för att kunna integreras i samhället. Misslyckas samhället med det leder det till utanförskap och i värsta fall kriminalitet.
Boendet är också något kommunerna brottas med. Det är extrem trångboddhet bland de familjer som återförenats. ”Det är inte ovanligt att upp till tio personer bor i en två eller trea tillsammans,” skriver de tio kommunalråden. Familjerna är ofta stora och bostadsbyggandet ligger på en låg nivå, vilket naturligtvis inte gör situationen lättare. Bostadssegregationen ökar och de sociala problemen kommer som ett brev på posten.
Detta är naturligtvis inget nytt under solen. Det är inte första gången som kommuner från olika delar av landet slår larm om den situation som råder i verklighetens Sverige. Men ofta möts de av oförstående politiker på riksnivå, som ibland hellre talar om att tvinga kommuner att genomföra åtgärder mot sin vilja. Glömt är allt som har med kommunalt självstyre att göra. Det görs för att skyla över de brister som finns i invandrings- och integrationspolitiken.
Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) rabblar gärna upp teoretiska antaganden och bortser från den verklighet som råder i kommunerna. Kan de tio kommunalråden få honom och regeringen att ta problemet på största möjliga allvar?