Riksdagens näringsutskott vill se över minerallagen och höja kraven på information från gruvföretag till den berörda allmänheten. Onsdagens debatt med anledning av utskottsinitiativet och följdmotioner gav upphov till intressanta diskussioner med bäring på mineralsektorn.
Uranbrytning förekommer inte i Sverige, och "risken" för att någon skulle vilja bryta uran är liten: kända fyndigheter är inte tillräckligt stora. Idag finns dessutom ett kommunalt veto mot uranbrytning, medan prospektering är tillåtet.
S, V och MP vill ändå gå längre och förbjuda brytning av uran. Miljöpartiet och Vänstern vill därtill ha ett kommunalt veto mot prospektering.
Centerpartisten Helena Lindahl ifrågasatte de rödgrönas brist på tilltro till att landets lokalpolitiker förmår hålla emot uranbrytning.
- Ska ni säga till människor, att vi litar inte på er? undrade hon i ett replikskifte med Karin Åström (S).
Stödet för kommunalt självbestämmande brukar variera med sakfrågan. Kommunalt veto mot uranbrytning är populärt hos miljövänner, vetot mot vindkraftsetableringar mindre populärt. Men tror man på beslutsmakt nära dem som berörs kan man inte bara förespråka detta när det passar.
Man kan diskutera risken för att uranbrytning blir av, men som Mats Odell (KD) påpekade är detta i grunden en moralisk fråga. Det är principiellt svårt att vara emot brytning av uran i ett land så kärnkraftsberoende som Sverige.
För kärnkraftsmotståndarna är detta inget problem eftersom de "tänker bort hälften av svensk elproduktion", som Mats Odell uttryckte det. De som likt Mats Odell föredrar att leva i verkligheten inser att det är långt kvar till en situation där "sol och vind flödar", i en värld där produktionen av kol ökar.
Ett förbud mot prospektering av uran skulle därtill sätta käppar i hjulet för hela gruvnäringen eftersom även andra värdefulla mineraler då förblir oupptäckta.
- Det är viktigt att prospektera mycket, sade Johan Johansson (M), Boden.
Påverkan på samhället kan dessutom - se på Norrbotten - vara mycket stor även vid brytning av järnmalm. Men den är tydligen Karin Åström med flera mindre rädda för. Ibland duger gruvbrytning, ibland inte.
Karin Åströms käpphäst är det hon kallar gruvnäringens "akilleshäl". Gruvsatsningarna hotas av gruvföretagens problem med att hitta rätt arbetskraft. Karin Åström kritiserade regeringen för att inte satsa mer på utbildning för gruvarbeten.
- Är det marknaden som ska lösa allting? undrade hon.
Och marknaden kan lösa mycket. Johan Johansson beskrev hur gruvboomen i Sverige tog fart efter de marknadsreformer som genomfördes under Bildt-regeringen, varigenom staten överlät till företag att prospektera och avstod från kronans tidigare ägarandel i gruvorna.
Gruvföretagen har ett eget ansvar att locka folk till sin sektor och utbilda/fortbilda dem. Staten hjälper dock till, bland annat genom Alliansens viktiga satsning på yrkeshögskola. Socialdemokraterna har, som Mats Odell påpekade, tvärtom under lång tid nedprioriterat manuella arbeten.
Ibland duger gruvjobben, ibland inte.