Ulf Adelsohn, partiordförande för Moderaterna mellan 1981 och 1986, har gett begreppet gammelmoderat en ny innebörd. I hans fall handlar det inte om trohet gentemot gamla renläriga moderata- mer marknadsliberala - ideal, i kontrast till dagens nymoderata mittenorientering, utan om att som gammal moderat på äldre dagar börja låta som en god socialdemokrat.
Avregleringen av tågtrafiken står inte högt i kurs hos Ulf Adelsohn. Senast manifesterades hans ogillande i uttalanden efter trafikkaoset under julen; där han i pressen beklagade sig över de många bolag och operatörer som är inblandade i att transportera på och sköta järnvägen.
"Jag tycker att alla inblandade anstränger sig och vill samarbeta, men när det är så många inblandade blir det tungrott", sade han till Sydsvenskan.
I Adelsohns fall handlar det dock egentligen mindre om ålder och mer om den position han numera intar, i form av SJ:s styrelseordförande. Ingen företagsledare gillar att förlora en monopolställning.
Alla inblandade kan vittna om att situationen på järnvägen lämnar en hel del övrigt att önska. Det är fortfarande en ganska ny verklighet att anpassa sig till, där flera aktörer ska samordna sig, och i viss mån samtidigt både konkurrera och samarbeta med varandra.
Men faktum är också att den gamle monopolisten SJ verkar ha störst problem med anpassningen, och med att vänja sig av med de inlärda monopoltakterna. Kommunikationen med Trafikverket fungerar dåligt, kommunikationen gentemot kunderna ännu sämre.
Även bland kunderna sitter synen på SJ i. En av de saker Ulf Adelsohn irriterar sig mest på är att folk fortsätter att lasta SJ för sådant som bolaget faktiskt inte längre har ansvaret för.
Alla de som nu nostalgiskt blickar tillbaka till den tid då SJ:s envälde rådde måste emellertid ha väldigt dåligt, och kort, minne. Tänk bara tillbaka på er senaste resa med SJ om ni vill veta hur det var; halvtaskig service, usel information, sunkiga vagnar, påver servering - så är det fortfarande i alltför hög utsträckning på tåget; ett tecken snarare på att konkurrensen fortfarande är för dålig.
Man kan jämföra med hur mycket bättre och billigare flyget blivit sedan avregleringen, och där väl få skulle få för sig att klandra mångfalden av bolag som transporterar, lastar, städar och underhåller för de problem som ibland uppstår i flygtrafiken.
Tågtrafiken är förvisso speciell. Det är svårare att skapa konkurrens på spåren än i luften eller på vägen, och det gör föga nytta om statliga monopol endast ersätts av privata.
Men det är inte för mycket konkurrens som Sveriges järnvägar lider av. I Schweiz, ofta framhållet som ett föredöme för tågtrafik i den svenska debatten, finns ett femtiotal privata tågtrafikbolag.
Mångfalden är inte problemet.