Ledare: Medietrycket ökar

Trots sensationsjournalistikens övertramp är fega medier en större fara.

Foto: Kevork Djansezian

Politik2008-06-02 06:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Han är Sveriges enda politiska fånge. I Eritrea sitter den svenske journalisten Dawit Isaak fängslad sedan 2001, utan att någon rättegång hållits och av det enda skälet att den tidning där han arbetade ställde krav på fria val och demokratiska reformer. I Sverige är situationen tack och lov annorlunda. Grundregeln här är att allt får sägas och att allt får skrivas. Men även i Sverige ökar trycket på pressen. Tidningar ansätts från flera håll. Politiker och myndigheter irriteras av avslöjanden och läckor. Lagändringar som ökar sekretessen tillkommer i en stadig ström. Påträngande sensationsjournalistik av ibland tvivelaktig karaktär upprör många. Offentliga personer tycker att de "hängs ut". Förståsigpåarna talar om massmediernas förfall. Enligt författaren Maria-Pia Boëthius är dagens medier faktiskt roten till det mesta av allt ont som vi ser i vårt samhälle. Och visst har dagens genommedialiserade samhälle sina baksidor. Den personliga integriteten ställs på spel allt oftare. Medierna är mäktiga, och med stor makt - och stor frihet - följer som alltid också ett stort ansvar. Ett ansvar som inte alltid tas. Med internet har var och en av oss dessutom fått ett verktyg för att söka och masspublicera information. I vår uppkopplade värld är det inte bara nyheter som får ett större och snabbare genomslag, utan även skvaller, kränkningar och förtal. Känsligheten för provokationer verkar samtidigt ha ökat. Vi blir alltmer lättkränkta av vad som sägs, visas och skrivs. I ett sådant medieklimat är det lätt att börja ropa på åtgärder, det vill säga frihetsinskränkningar. Risken är dock att försöken att komma åt det onda även slår mot det goda. Ta exempelvis förslaget från den statliga Integritetsskyddskommittén att förbjuda fotografering utan tillstånd i privata sammanhang. Det känns intuitivt rätt. Men en sådan regel skulle samtidigt göra det svårare för journalister att kunna fånga maktmissbruk eller brottslighet på bild. Frihetsinskränkningar framstår ofta som befogade i nuet. Men historiens dom brukar bli hård. Under andra världskriget idkade både stat och tidningar i Sverige censur. Då var motivet rikets säkerhet, vilket säkert många fann rimligt då. Mer än ett halvsekel senare skäms vi fortfarande över denna historia. Kan vi lära oss något av den så är det att vara misstänksamma mot alla dem som vill inskränka våra friheter, med det uttalade motivet att skydda oss. Samma statsmakt som idag säger sig vilja värna vår integritet genom inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten, vill samtidigt gärna övervaka och avlyssna oss mer. En annan lärdom är att det vi bör frukta mest från mediernas sida är feghet, undfallenhet och foglighet, inte sensationsjakt. Att låta tystnaden tala är verkligen att brista i samhällsansvar.