Många svenskar har på något sätt kontakt med äldrevården, antingen genom anhöriga eller på grund av eget behov av den typen av vård. Inte konstigt då att rapporter om felaktigheter och vanvård får sådant stort gehör.
Det är något som visat sig under hösten, inte minst vad gäller skandalerna kring det privata vårdbolaget Carema Care.
Förutom vanvård har också höga bonusar till chefer och uppgifter om att bolaget har haft ett skatteupplägg som inneburit att bolaget inte betalat vinstskatt i Sverige också upprört.
Tidigare har bolagets vinst försvunnit in i räntebetalningar av dyra lån från riskkapitalbolag, och på så vis har man kunnat gömma vinsten för skatter. Lagenligt, ja visst, men knappast etiskt försvarbart.
Därför var det mycket välkommet att bolaget under gårdagen gav beskedet att man omvandlar de dyra lånen till aktiekapital och därmed börjar betala skatt i Sverige. Reformerna som har gjort privatiseringen inom äldrevården möjlig finns nämligen till för vårdtagares skull - inte företagens.
Det primära syftet har varit, och måste vara, ökad valfrihet för de i behov av vård. Sådana intentioner undermineras dock när det förtroendet missbrukas av privata företag som prioriterar ekonomisk vinst framför god kvalitet.
Nu har kritiken mot Carema långtifrån bara handlat om den ekonomiska biten. Inte minst har det gällt tvivelaktig behandling och ren vanvård av brukare på flera hem. Samtidigt ska vi komma ihåg att Koppargården, det boende som har fått mest kritik, redan innan Carema tog över det var fullt med problem och hade anmälts ett flertal gånger.
Vi får heller inte glömma kommunernas ansvar i frågan. Det är nämligen kommunerna som har det yttersta ansvaret för den vård som ges, och ofta är det dåligt genomförda upphandlingar som har gjort att problemen blivit så stora. Ansvaret ska ligga hos alla parter, men kommunernas hantering måste vara uppbyggd på ett sätt som garanterar att det inte är möjligt för bolag att erbjuda otillräcklig vård och ändå uppfylla kraven i sina kontrakt.
Den debatt som startats på grund av Carema är välbehövlig.
Felaktigheter måste uppmärksammas och brister som finns i de system som de här bolagen fungerar i måste kunna åtgärdas.
Men svaret är inte att plocka bort rätten att som äldre ha möjlighet att välja vård och boende i den utsträckning det är möjligt. Det är viktigt att vara försiktig med vilka slutsatser som dras av en debatt som denna. Att det förekommer felaktigheter betyder inte att en viktig princip är ogenomförbar.
Flera utvärderingar och undersökningar visar att vårdtagare som valt privata alternativ i regel är mer nöjda, och det är naturligtvis ett gott argument.
Men det allra viktigaste försvaret för reformen är att äldre nu har den självklara rätten att välja själv. Det kan vi inte backa från.