Ingen kan säga annat än att alliansen var på hugget i årets första partiledardebatt.
I sitt anförande tog Fredrik Reinfeldt (M) upp tre viktiga utmaningar för Sverige: jobben, välfärden och kampen mot våldet. Han beskrev hur drivkrafter äntligen blivit viktiga i svensk jobbpolitik - drivkraft att ta jobb och att ge jobb. Regeringen har sänkt skatten rejält för vanligt folk och även kostnaden att anställa.
Reinfeldt gladde sig åt hur rättsväsende och polis stärkts. Hur kvalitet blivit det viktiga i välfärden, med mer inflytande för medarbetare och medborgare. Som bekant har köer kortats och en valfrihetsrevolution påbörjats. Samtidigt har de offentliga finanserna förblivit relativt starka.
De rödgröna stod nästintill svarslösa. För Mona Sahlin (S) leder alla skattesänkningar till ökade klyftor. Enligt Lars Ohly är det trygghet som ger tillväxt. I Peter Erikssons (MP) värld är grön omställning den stora grejen.
Mona Sahlin vill ha valfrihet i välfärden men helst ingen vinst för välfärdsföretag; Lars Ohly avskyr privata alternativ; Peter Eriksson vet inte riktigt vad han vill.
Det blev promenadseger för statsministern och alliansen. Norrbottningarna hade särskild anledning att följa partiledardebatten. Jan Björklund (FP) gick till attack mot Socialdemokraternas energipolitik. Han har tidigare utmanat dem på debatt om kärnkraften som de vill avveckla, och han har valt Luleå som ett av flera debattställen. Frågan är om Sahlin vågar komma till ett län så extremt beroende av elenergi, varav kärnkraften i dag står för hälften. Fredrik Reinfeldt ville i sin tur göra alla som bor utanför storstadsområdena uppmärksamma på att Miljöpartiet vill höja skatten på flyg, kärnkraft, vattenkraft och - rejält - på bensin. Ska hela Sverige leva om de rödgröna får bestämma? Det verkar inte så. Peter Eriksson var, precis som Mona Sahlin och Lars Ohly, svag - Miljöpartiet bör nog låta Maria Wetterstrand ta de stora debatterna - men han pratade om frihet, entreprenörskap, integritet och infrastruktur. Att de orden inte förekom oftare i alliansledarnas anföranden är pinsamt. Nu hade dock Peter Eriksson inte mycket att sätta bakom sina ord. De rödgröna har förtvivlat svårt att komma fram till en konkret, gemensam politik; deras förslag till sjukförsäkring bestod till exempel av lika delar omskrivningar, återställare och sådant som sköts på framtiden. Den kallades med rätta för "fusköverenskommelse" av statsministern. S, V och MP har samarbetat förut, under Persson-tiden. Men tydligen är erfarenhet ingen garanti för framtida samarbetsförmåga. Mona Sahlin försökte ändå att spela på sin erfarenhet: "Jag har suttit i ett oändligt antal regeringar", sade hon. Ja, det känns så i alla fall. Låt det inte bli fler.