Det sätts oriktiga, orättvisa betyg i svensk skola. Lärare fattar beslut efter olika, och ibland oklara, grunder. Resultatet blir dock främst för höga, inte för låga, betyg. "Glädjebetyg" och "betygsinflation" är välkända begrepp i skoldebatten.
Den statliga utredning som i onsdags lade fram sitt förslag till en rätt för skolelever att få sina betyg omprövade, befattar sig av naturliga skäl enbart med för låga betyg: få klagar på ett MVG för mycket.
Bakom förslaget, varigenom elever ska kunna överklaga lärares betygsättning till rektor för omprövning, ligger tanken om rättssäkerhet. Betygsättning handlar om myndighetsutövning och sådan ska en medborgare rimligen kunna få överprövad. (På högskolan finns till exempel redan denna möjlighet.)
Utredningen föreslår därför att avgångsbetyg från grundskolan och kursbetyg i gymnasiet; de betyg som är viktigast för eleven, ska kunna omprövas på dennes begäran. Rektor kan sedan, med hjälp av andra lärares bedömning, höja betyget eller låta det vara.
Utbildningsminister Jan Björklund (FP) tycker att utredningens förslag i princip är rimligt och tänker låta remissinstanserna säga sitt, men har redan sin egen bestämda uppfattning om saken: han vill inte ha någon rätt till omprövning.
Jan Björklund ser faror med en sådan rätt, faror som han bedömer vara större än vad som uppvägs av de positiva effekterna.
Dels kommer lärarnas arbete - redan idag tyngt av administrativa åtaganden vid sidan av uppgiften att lära ut - att byråkratiseras ytterligare: kraven på att lärarna dokumenterar sin bedömning av elevens arbete måste öka om utomstående ska kunna utvärdera betygsättningen i efterhand.
Utbildningsministern ser därtill en risk att det blir en väldig fixering vid provresultat, eftersom det är den dokumentation som per automatik är mest tillgänglig.
Man kan tillägga att lärares status och självständighet, som alla politiker säger sig vilja stärka, knappast får en skjuts av att elever och rektorer får möjlighet att formellt ifrågasätta lärarnas betygsbedömning (det kan förvisso också bli tvärtom, att elevernas respekt för läraren ökar av att de känner sig mer rättvist behandlade).
Från elevernas håll kan man också kritisera förslaget. Risken finns att rektorn håller "sina" lärare om ryggen, till skillnad från vad en oberoende instans skulle göra.
Mer krångel, större kostnader och mer att göra för lärarna blir det hur som helst.
Men i en skola som mycket tack varje Jan Björklunds och Alliansens reformer kommit att handla alltmer om formaliserad utvärdering och kunskapsmätning, är det inte så konstigt att det också uppkommer krav på fler formella möjligheter till kontroll av hur denna utvärdering och mätning går till. När betyg och prov blir allt viktigare blir det rimligen också viktigare för eleverna att få en rättvis bedömning.