Han är ung och idealistisk. En riktig rebell. Han är rar som en blomma och går hem i alla läger. Intelligent, underbar och älskad av alla. Dessutom verkar han förbaskat trevlig.
Nej, i dag pratar jag inte om ledarskribenten på konkurrenten, även om han förvisso också verkar trevlig. Den här gången är det Miljöpartiets näste språkrör Gustav Fridolin som åsyftas.
I veckan landade nämligen hans och MP:s pressekreterare Ulf Bodach Söderströms pocketbok Maskiner & människor (Ordfront) i postfacket på redaktionen. Efter att ha tillbringat ett par sena kvällar med att ögna igenom kapitlen kan jag konstatera att det är en skrift att ta på allvar.
Det går inte att göra annat, även om man helst skulle låta bli. Miljöpartiet vill bli ett av tre stora regeringsalternativ till riksdagsvalet 2014. Och tittar man på hur väljarstödet för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Alliansens småpartier utvecklats de senaste åren så är det inte ett helt orealistiskt scenario.
Vem han får vid sin sida är ännu oklart, men nästa vecka väljs Gustav Fridolin till nytt språkrör för Miljöpartiet. Någon manlig konkurrent finns inte.
Maskiner & människor är 28-årige Gustav Fridolins tredje bok (efter Från Vittsjö till världen (2006) och Blåsta! (2009)). Den här skriften handlar om grön omställning, arbete och framtidstro. Men frågan är om han ännu vet vad han vill säga?
Han har gjort ett grundligt förarbete, något annat kan man inte påstå. Litteraturlistan är diger. Dessutom har han gjort något så ovanligt som att ge sig ut på fältet.
Våren 2010 gav han sig nämligen ut på landsbygden på en "kaffe och bulle-turné" för att lyssna till människors idéer till hur man bäst utvecklar Sverige. Folk fick prata till punkt och politikern knep käft och lyssnade. Att det verkligen fungerade på det sättet kan jag själv intyga, jag var nämligen på plats som lokaltidningsreporter när Fridolin tog med sig kaffe och bullar till Osby. Även om det inte uttrycks kan den här boken i mångt och mycket vara resultatet av den turnén.
Med Gustav Fridolin i stället för Peter Eriksson vid rodret blir det mer modernitet och mindre skägglav, blir läsaren med en gång varse.
Han driver tesen att omställningen till det gröna samhället är det bästa som hänt Sverige och svensk ekonomi. Det lönar sig att satsa förnyelsebart och grönt. Och till skillnad från många andra framtidsvisionärer spår han inte industrisektorns snara död. Det är uppfriskande och positivt ansatser.
För att styra omställningen krävs det att politiker riktar sitt stöd till innovationer, grön industri och nya idéer, anser han. Inte bara för att det är bra för miljön, utan för att det även lönar sig ekonomiskt.
Men hur ser vägen dit ut? Och vilket stöd kan han räkna med? Innehållet i Miljöpartiets skuggbudget, med sänkt tjänstemoms och högre koldioxidskatt, kan främst sägas vända sig till tjänsteföretagare i storstaden. Inte till bredare väljargrupper på landsbygden.
Därtill haltar flera av slutsatserna i boken. Varför skulle det krävas stora offentliga investeringar om det redan är lönsamt att investera i omställning och ny grön teknik? Det borde väl i sådana fall företagen kunna klura ut själva utan politikens inblandning?
Nej, i slutänden blir Maskiner
och människor ännu ett tomt rop efter visioner. Jag är medveten om att det inte är bokens syfte, men i bland jag faktiskt hellre höra detaljerna!
Enbart tron kan inte förflytta berg. Inte ens om det råkar vara Gustav Fridolin som tror.
För att vinna regeringsmakten krävs det andra bullar.
Och gärna en kopp kaffe!