Piteå är diplomerad Fairtrade City sedan 2009. Luleå blev det 2011. Nu vill också Boden kalla sig Fairtrade City. Tillsammans med Luleå och Piteå vill Boden anställa en projektledare på heltid som ska leda kommunernas arbete med Fairtrade
En diplomering som Fairtrade City är ett åtagande som påverkar kommunens upphandlingar och inköp. Men kommunen förbinder sig även att verka för att dagligvaruhandeln tillhandahåller Fairtrade-produkter, det som tidigare kallades rättvisemärkt.
För min del får folk handla precis hur mycket rättvisemärkta produkter vill, om de tror att det gör nytta. Men det är ingen god ide att göra kommuner till opinionsbildare för ett varumärke som Fairtrade.
Det beror inte på att varorna är dyrare än andra. Huvudinvändningen är i stället att det är tveksamt om märkningen verkligen gör världen bättre.
Ersättningsprinciperna till bönderna som till exempel odlar rättvisemärkt kaffe bygger på ett fast pris, som är högre än världsmarknadspriset. I stället för ett snabbföränderligt pris är ersättningen fast oavsett storleken på utbud och efterfrågan. Priset diskuteras fram av en kommitté vartannat år och det är där själva "rättvisan" ligger.
Fast pris sätter marknadsmekanismerna ur spel och ökar risken för överproduktion. Rättvisemärkningen förhindrar också nödvändiga jordbruksreformer, från småskaliga jordbruk till högteknologiska moderna odlingar. Det kan givetvis vara bra för småjordbrukaren på kort sikt, men dåligt för landet i längden.
Det är lätt att glömma bort när folk massakreras i Syrien och svälter i Etiopien. Men vi lever i en tid där världens levnadsvillkor förbättras i en hastighet som sällan skådats.
Världsbanken uppskattar att 1.289 miljoner människor var extremt fattiga 2008, vilket är 19 procent av världens befolkning. 1981 var samma siffra 43 procent.
Det är inte rättvisemärkning, fasta priser och regleringar som tagit miljoner människor ur elände och fattigdom. Det är dess raka motsats. Frihandel, marknadsekonomi och öppna gränser.
Det är i Asien den mest remarkabla förbättringen skett. Näst på tur står Afrika, eller i alla fall delar av Afrika. För något år sedan läste jag boken Afrika: en kontinents ekonomiska och sociala historia (SNS Förlag) av Ellen HiIlbom och Erik Green.
Hur många visste att av de tio ekonomierna med högst tillväxt i världen under 00-talet var sex afrikanska? Eller att medelinkomsten i Botswana är 40 procent lägre än i Thailand men hela 1.000 procent högre än i grannlandet Zambia?
Jämförelsen mellan grannländerna Botswana och Zambia kan ge en vägledning om vad som tar folk ur fattigdom. Bägge länderna hade, när de blev självständiga från Storbritannien i mitten på 60-talet, omfattande naturtillgångar (diamanter i Botswana, koppar i Zambia). Men sedan självständigheten har Botswana blivit ungefär tio gånger rikare.
Den främsta skillnaden är att Botswana aldrig blev en diktatur, aldrig förstatligade företag och alltid skyddade äganderätten om marknadsekonomin. Botswana var mer integrerat i världsekonomin på 1990-talet än på 1970-talet. För Zambia var förhållandena de omvända.
Öppna gränser och marknadsekonomi är grundförutsättningarna för demokrati, tillväxt och goda levnadsförhållanden.
Rättvisemärkning och annan prisreglering gör sannolikt mer skada än nytta. Men ett billigt sätt att köpa sig ett renare samvete, det är det.