Nordafrika och Mellanösterns diktatorer ser ut att falla en efter en. Men de ger sig inte utan strid. Libyens härskare Muammar Gadaffi lyckas trots det dåliga sällskapet av tyranner i närområdet utmärka sig: stridsflyg mot civila demonstranter, att döma av rapporterna. Barbariet och brutaliteten ihop med Muammar Gadaffis osammanhängande svammel visar hur träffsäkert det var när USA:s dåvarande president Ronald Reagan en gång kallade honom "galen hund".
Rapporterna om våldet och allmän brist på information, gör att glädjen över att se envåldshärskarens regim skakas i grunden blandas med oro hos libyer utanför landet. Några av dem, i Norrbotten hemhörande, anordnade i onsdags en demonstration i Luleå för att uppmana Sverige att agera.
Utrikesminister Carl Bildts (M) tal om vikten av "stabilitet" i Libyen har väckt mycket - i hög grad berättigad - kritik. (Socialdemokratiska politiker och vänsterdebattörer bör dock undvika brösttoner: diktaturkritik har inte varit deras starka sida.)
Hans ordval förde direkt tankarna till den politik av undfallenhet mot diverse tyranniska regimer i utbyte mot stabila relationer, migrationskontroll, terroristbekämpning och oljeleveranser, som utmärkt mycket av västs Mellanösternpolitik.
Denna smutsiga intressepolitik ligger, förutom oron för vad som ska komma i stället när diktaturerna faller, bakom den segdragna reaktionen från EU efter den folkliga resningen på andra sidan Medelhavet. USA har också vacklat; säga vad man vill om George W Bush och hans neokonservativa, men de hade demokratisering av Mellanöstern högre på agendan än vad Barack Obama haft.
Att väst bör markera hårdare innebär inte att balansgången är lätt. Vi västerlänningar har vant oss vid en livsstil och standard som kräver förhandling och handel med diverse skurkregimer i världen. Då är det svårt att samtidigt två sina händer.
Norrbottniska företag gör affärer med länder i regionen. Statliga Rymdbolaget, bland annat med verksamhet i Kiruna, var häromåret på en uppmärksammad och kontroversiell försäljningsresa till Libyen. I mars deltar Rymdbolaget på konferensen Offshore Arabia i Förenade Arabemiraten, inte heller det en demokrati.
Det här visar hur vansklig balansgången är, och att det inte finns någon klar gräns mellan det ekonomiska och det politiska/moraliska.
Men innan omvärlden börjar ropa på sanktioner och bojkott är det viktigt att påminna om att handel och turism för gott med sig. Slutna länder öppnas och inflödet av andra synsätt föder krav på förändring. De kraven ska stödjas av omvärlden.
Det måste gå att handla med länder styrda av obehagliga regimer och samtidigt markera tydligare mot de tyranner som styr. Av rent egenintresse: någon motsättning mellan demokrati och stabilitet finns inte, tvärtom. Och av princip: även om det kan "kosta" i ökat flyktingmottagande och uteblivna oljeleveranser är det värt att stå på rätt sida - särskilt den dag tyranniet faller.