På tisdagseftermiddagen rämnade förhandlingarna kring jobbpakten. Svenskt Näringsliv och LO verkar till synes träta om vem som kvävde vem. Med tanke på var LO:s lojalitet ligger är frågan om det hela för dem inte bara är ett spel för galleriet.
Idén med jobbpakten var att råda bot på det växande problemet med ungdomsarbetslösheten. För att driva fram en lösning skulle förhandlingar föras mellan regeringen och arbetsmarknadens parter. Detta för att undvika en partipolitisk uppgörelse i riksdagen.
Enligt Fredrik Reinfeldt skulle jobbpakten kunnat ge 30.000 nya jobb. Anders Borg lovade att verka för en sänkt arbetsgivaravgift för ungdomar samt handledarstöd. Inledningsvis gjorde regeringen dessutom en tvärvändning vad gäller de differentierade a-kasseavgifterna, och gick därmed fackorganisationerna till mötes.
Näringslivet skulle å sin sida ges enklare anställningsvillkor. Handels, Hotell och Restaurang och Kommunal har redan nästintill färdiga avtal enligt jobbpaktens förslag.
Men så hände något. LO framförde plötsligt oeftergivliga krav på arbetsrättsliga frågor. De innebar att regeringen skulle lägga lagförslagen om provanställning för lärlingar och uppsägningar av personliga skäl, på is. I annat fall skulle LO inte fortsätta förhandlingarna. LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson säger i SvD (30/1) att han är "jävligt arg" och att det är "mycket märkligt" att Svenskt Näringsliv inte kunde acceptera dessa villkor.
Enligt Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren kan det dock inte kommit som en chock. Enligt dem var LO:s villkor helt ovidkommande för jobbpakten. Däremot satte de parternas intressen i en låst position mot varandra.
Att vägra förhandla såvida man inte enväldigt får diktera villkoren är ett odemokratiskt otyg. LO har fingrarna i för många syltburkar. De företräder inte främst sina fackmedlemmar utan istället Socialdemokraterna. Bland annat sitter Karl-Petter Thorwaldsson i Socialdemokraternas verkställande utskott. Det kan således ligga i LO:s intresse att ungdomarna går arbetslösa fram till valet nästa år.
Nu läggs möjligheten till ett yrkesintroduktionsavtal i större skala på LO:s hylla. Ungdomarnas arbeten offrades, till förmån för ett särintresse. Allt för en modell som numera enbart regeringen synes stödja.
Den svenska modellen för arbetsmarknaden har sedan flera årtionden byggt på att arbetsmarknadens parter tillsammans med regeringen med gemensamma överläggningar resonerar sig fram till vad som behöver göras. Systemet har växt fram ur samarbetet mellan LO och Socialdemokraterna. Om modellen ska vara användbar krävs dock att LO inte omöjliggör alla förhandlingar med andra än Socialdemokraterna. Prioriterar arbetsmarknadens parter blockpolitik över arbetspolitik har den svenska modellen som den nu ser ut spelat ut sin roll. Fortsätter LO att obstruera bör systemet avregleras och göras om på ett bättre sätt.
Den som är med i leken får leken tåla, särskilt om man är den som dikterat reglerna för den.