Nu har de rödgröna i och för sig också tillgången Maria Wetterstrand, poppistjejen som på sistone blivit "Maria" med medierna, att skicka fram som backup. Men Miljöpartiets taktik har hittills varit att skicka fram Peter Eriksson och spara stjärnspelaren.
Partiet inser nog att det bästa är att rida på den positiva medievågen och undvika kritisk granskning av Maria Wetterstrand så länge det går. Gav hon sig in mer i matchen skulle hon ju tvingas förklara hur Miljöpartiet i praktiken tänker sig att ersätta kärnkraften med sol, vind och vågor. Och hur två kronor i höjd bensinskatt är bra för Sverige. Därtill skulle det börja gå upp för fler att man får Mona Sahlin och Lars Ohly (V) på kuppen om man röstar på Maria Wetterstrand.
Det här är ett problem för de rödgröna. Så länge Maria Wetterstrands popularitet ökar på bekostnad av Mona Sahlins tappar det rödgröna laget som helhet inte. Men nackdelen är att den interna matchen Mona mot Maria i medierna och opinionen gör att oppositionen inte på samma sätt som alliansen får en tydlig ledargestalt; en samlande kraft. Dessutom har de rödgröna fortfarande ingen tydlig gemensam politik. Då hjälper det inte att de enats om att ge sig ut på gemensamma valturnéer och att öppna ett gemensamt valcenter. Utan politik och en stark lagledare skapas ny osäkerhet varje gång en debatt uppstår. Vad är egentligen oppositionens linje? Vem talar egentligen för de rödgröna? Fram träder i detta tomrum ofta Lars Ohly. Utan någon ansvarstagande ledarroll att axla, eller någon popularitet att bevara, kan den tidigare kommunisten glatt ta för sig och för full hals skrämma bort mittenväljare. Anade Mona Sahlin vilket monster hon skapade när hon öppnade dörren för vänsterspöket igen?