Vem de får äran att rösta på är inte klart än, men nu är i alla fall det lag utsett som representerar S i Norrbotten på Socialdemokraternas extrakongress sista helgen i mars. 19 personer, varav 12 män, utsänds för att delta i kröningen av nästa partiordförande efter Mona Sahlin.
"Med den här delegationen åker Norrbotten inte bara med ett stort utan också ett starkt lag, med bred erfarenhet av partiarbetet", kommenterar distriktsordförande Karin Åström.
Och erfarna är delegaterna förvisso: medelåldern är hög. Men bredden är inte den bästa.
I varje nomineringsperiod talas det om vikten av att få en mångfald av bakgrunder, åldrar och så vidare representerade. Sedan, när posterna fördelas, är det ändå gamla lojaliteter och maktstrukturer som avgör. Få vill flytta på sig för breddens skull. Den norrbottniska delegationen är på det stora hela samma gamla kamratklubb av partigängare och yrkespolitiker i 50-60-årsåldern som alltid dominerar.
Det blir inte heller någon "jämställd" grupp; och efter fadäsen senast, då "det är dags för en kvinna" var - enda - vägledande princip för partiledarvalet, kan man förstå att Socialdemokraterna denna gång har en mer pragmatisk syn på saken. Nu ska bäste man vinna, även om denne är en man.
Problemet är dock det samma som senast, ja situationen är faktiskt än mer brydsam än när Mona Sahlin valdes. Få känner sig kallade även den här gången; Mona Sahlin var inget förstahandsval, men listan på kandidater är om möjligt ännu kortare och tunnare än sist. Med bara veckor kvar till extrakongressen är läget fortfarande oklart.
Det sägs att Pär Nuder, som ändå har någon slags slagkraft, fått frågan men tackat nej (ett riktigt nej), och därmed har fältet lämnats väldigt fritt. Som vanligt vågar ingen kliva fram, men mycket tyder på att det står mellan fyra herrar: Tomas Eneroth, Sven-Erik Österberg, Thomas Östros och Mikael Damberg.
Den sistnämnde är okänd förutom som deltagare i smutsiga strider inom SSU. Thomas Östros är bara bekant som Mona Sahlins högra hand och som en ganska torr typ. Övriga två är för de allra flesta inte kända alls, trots lång tid i politiken.
I dessa dagar av uppblossad Palme-nostalgi är det ofrånkomligt att den mytomspunne ledaren används som måttstock. "Det är oerhört viktigt att skapa entusiasm kring politiken", sade tidigare partiordföranden Ingvar Carlsson i Dagens Industri om arvet efter Palme.
Någon större entusiasm för någon av "kandidaterna" syns dock inte hos socialdemokratins falanger. En del försöker måla upp Mikael Damberg som höger och Tomas Eneroth som vänster, men det som utmärker hela den favorittippade kvartetten är att de tycker väldigt lika, och är ungefär lika gråa.
Några visioner tycks de inte heller ha. Eftersom ingen enligt partikulturen får säga att man vill leda blir det hur som helst omöjligt att föra fram en egen linje att kandidera utifrån. Och när inte ens en blivande partiledare tillåts visa entusiasm är det svårt för andra att göra det.