En mobilapp visade valutgången i Azerbajdzjan förra veckan, innan valet ens hade börjat.
Här i Norrbotten avslöjade Linnea Lindberg, ordförande för Socialdemokraternas valberedning, vilka som "blir" landstingsråd i Norrbotten efter valet 2014. "Kent Ögren blir ordförande för landstinget. Maria Stenberg blir vice ordförande för landstinget", sade hon i SVT Nordnytt under söndagen.
Det kan tyckas egendomligt att Socialdemokraternas interna process ägnas så stort medialt intresse. För även om det ofta kan låta på det sättet så prenumererar Socialdemokraterna faktiskt inte på makten.
Det är väl dessutom snarare regel än undantag att det blir infekterade strider, som den mellan Maria Stenberg- och Ingela Lekfalk-falangerna, när det ska fastställas listor. När det gäller Socialdemokraterna har man dessutom själva målat in sig i ett hörn när man bestämt sig för att det ska vara varannan kvinna och varannan man på valsedeln och att var fjärde kandidat på valbar plats ska vara under 35. Därmed inte sagt att det inte kan vara bra att partiernas interna valprocesser uppmärksammas emellanåt.
Medlemsantalen i partierna minskar stadigt. Allt färre ser längre de politiska partierna som självklara plattformar för att få utlopp för sitt samhällsengagemang. Lokalt har partierna allt mer kommit att få karaktären av föreningar för personer med politiska förtroendeuppdrag. Folkpartiet i Norrbotten värvar rentav nya partmedlemmar för att de ska kunna bli förtroendevalda och " vara med och bestämma".
Partiernas inflytande är orimligt stort i Sverige. När personvalet infördes 1995 sågs det som ett sätt att stärka banden mellan väljare och valda. Ambitionen var god. En kandidat måste dock ändå kryssas på väldigt många valsedlar för att ta sig förbi kandidater högre upp på listan.
Spärren, på fem procent av partiets röster i valkretsen, är hög. Det betyder att partierna fortsatt har god kontroll på vem som blir vald och inte blir vald. För den som kandiderar till ett politiskt ämbete blir det därför i praktiken viktigare att övertyga partikamraterna än att övertyga väljarna. Det är en orimlig ordning om man vill ha aktiva politiker och engagerade väljare.
Partierna, speciellt Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, är rädda för personval eftersom ett sådant gör att partierna riskerar att tappa makt. Den som jagar personkryss ses det därför inte på med blida ögon från partiorganisationerna. Förra valets krysskung, Sven-Erik Bucht, samlade på sig näst flest personkryss i Socialdemokraterna. Han kryssade sig därmed in i riksdagen, men när han väl kom ditbeönades han inte ens med en ordinarie utskottsplats ...
Ett personval innebär inte med automatik att kandidaten kommer att rösta som den vill. I nomineringsprocessen måste partierna rimligtvis godkänna kandidaternas politiska värdegrund. I ett parlamentariskt system kommer det dessutom alltid att vara nödvändigt med viss partidisciplin.
Partiernas interna nomineringar ökar inte förtroendet för politiker. Det är dags att göra om valsystemet så att personvalet får större genomslag.