I början av 2011 reste sig många egyptier i ett uppror mot dåvarande diktatorn Hosni Mubarak, som tvingades bort när militären valde demonstranternas sida.
Reaktionen i Sverige och väst var jublande; den arabiska våren jämfördes med Berlinmurens fall. Men kanske var både vi och egyptierna naiva inför svårigheterna det innebär att införa demokrati i ett land som aldrig tidigare har varit en demokrati.
För i onsdags klev den egyptiska militären åter in och avsatte en president efter massprotester med våldsinslag. Men den här gången var presidenten Muhammed Mursi demokratiskt vald av folket, och hade bara hunnit sitta på sin post i ett år.
Varför hade egyptierna inte större tålamod? Varför reste de sig mot presidenten de själva valt efter bara ett år?
En del av svaret är att inte alla egyptier ville ha bort Mursi. Tvärtom har den senaste tiden präglats av att lika många människor har demonstrerat för honom som mot honom.
Bland dem som krävde Mursis avgång fanns det tre skäl för missnöjet: Ekonomin, som ser riktigt usel ut och som även bidrog starkt till att Mubarak tvingades bort 2011, är det främsta. Fattigdom leder till desperation, och många av dem som röstade fram Mursi för ett år sedan är besvikna över att ekonomin inte vänder.
Islamisering är det andra skälet. Förvisso är en överväldigande majoritet av Egyptens befolkning troende muslimer, men det innebär inte att alla vill ha islamism (att politiken underordnas religionen). Att kristna minoriteter har behandlats illa och att Mursi ville lagstadga kvinnors underordning har motiverat vissa av demonstranterna, även om majoriteten i Egypten har konservativa, religiösa värderingar.
Maktfullkomlighet är det tredje skälet. Mursi valdes bara med knapp majoritet och lovade då att vara hela Egyptens president. Det löftet har inte infriats, tvärtom har Mursi och hans ministrar struntat högaktningsfullt i vad oppositionen tycker och tänker. Troligtvis beror maktfullkomligheten på att Muslimska Brödraskapet, som Mursi kommer ifrån, själva behandlades mycket illa under diktaturen. Men en demokrati kan inte byggas på hämndbegär och revanschlusta.
Att militären avsätter en demokratiskt vald president är djupt olyckligt. Men det behöver inte innebära undergång. Militären i Egypten har folklig förankring, det är ”vanliga egyptier” som blir militärer. Att den avsatte Mubarak och nu Mursi kan med en välvillig tolkning ses som att militären försöker stå på folkets sida. En civilist, ledaren för författningsdomstolen, har utsetts till interimistisk president och militären har involverat oppositionen, religiösa företrädare och gräsrotsrörelser i planeringen av ett nytt presidentval.
Så allt tyder på att egyptierna snart får rösta fram landets andra demokratiskt valde president. Den stora frågan är om han (för det blir sannolikt en han) lyckas bättre än Mursi. Att vända ekonomin och att inte drabbas av maktfullkomlighet är grundkrav, vet vi nu. Lyckas den nye presidenten med det kanske folkets tålamod är större nästa gång.