Nyinvald i landstingsfullmäktige har Gunnar Selberg (C) redan hunnit göra det till sin käpphäst att ifrågasätta omfånget av landstingets verksamhet.
Det är ganska ovanligt, och kanske mildras hans kritik med tiden. När någon väl tagit plats i en politisk församling brukar entusiasmen för att avhända denna församling makt och befogenheter avta.
I Kuriren 7 december ifrågasätter Gunnar Selberg att landstinget lägger skattemiljoner räknade i hundratal på kultur och stöd till näringslivet. Särskilt det senare ogillar han: "Företag ska inte ha bidrag. De ska stå på egna ben. Då mår näringslivet bäst".
Landstingsrådet Kent Ögren (S) avfärdar detta som "tramsresonemang". "I vårt uppdrag sedan 150 år ingår att ansvara för hälso- och sjukvården, men också för den regionala utvecklingen och kulturen", säger Ögren, som tycker att Gunnar Selberg visar bristande vilja att "ta ansvar för våra arbetsuppgifter".
Att ge sig på historieskrivning vad gäller landstinget är vanskligt. Ganska lite är skrivet om landstingens historia. Ett hinder är institutionens tradition av slutenhet; svårigheten att få grepp om landstinget är ingenting nytt.
Kent Ögren är i runda tal rätt ute med de 150 åren. Den första landstingsförordningen kom 1862. Men landstingens verksamhet har varierat över tid och skiljt sig åt en del mellan olika landsting.
Enligt Nationalencykopledins nätupplaga slog den första landstingsförordningen fast, att "det tillkom landstingen att i den ordning denna förordning stadgar, rådslå, och besluta om för länet gemensamma angelägenheter, vilka avse den allmänna hushållningen, jordbrukets och andra näringars utveckling, anstalter för kommunikationsväsendets utveckling, helsovård, undervisning, allmän ordning och säkerhet, med mera dylikt, såvidt dessa angelägenheter icke enligt gällande författningar tillhöra offentlig myndighets embetsåtgärd".
Landstingen använde dessutom den lösa formuleringen "med mera dylikt" till att på eget initiativ utvidga uppdraget. Här fanns alltså redan från början en hel del att pyssla med - om man så ville.
Genom åren har landstingen efter statligt ingripande både tillförts och avhänts verksamheter. Sjukvården stod i början bara för en runt en tredjedel av utgifterna. Idag är hälso- och sjukvård den helt dominerande uppgiften, dit runt 90 procent av skattepengarna går.
Förutom sjukvård är tandvård och kollektivtrafik emellertid det enda som är obligatoriskt för landstingen att sköta. Att lägga pengar på kultur, turism och regional utveckling är däremot helt frivilligt.
Gunnar Selberg tramsar därför inte alls när han ifrågasätter den rödgröna landstingsmajoritetens prioriteringar, för det är faktiskt prioriteringar det rör sig om.
Sedan är det inte så konstigt att få andra ställer sig bakom Gunnar Selberg i hans kritik. Desto mer att besluta om, desto roligare, resonerar många landstingspolitiker oavsett partitillhörighet. Det är ju, som Kent Ögren beskriver, tradition.