Tre aktivister anhölls för att ha stoppat förberedelser för provbrytning av järnmalm i Kallak, väster om Jokkmokk. Strax därefter släpptes de av polisen, misstänkta för egenmäktigt förfarande.
Demonstranterna har så klart rätt att protestera mot gruvbrytningen. Men när de obstruerar och blockerar maskinförare så är det polisens uppgift att ingripa. Det är så det fungerar, och måste fungera, i ett rättssamhälle.
Vågar man hoppas på att aktivisterna nu ger sig av och låter gruvbolaget jobba vidare? Nej, knappast. En av motståndarna till gruvprojektet, Leif Öhman, berättade för P4 Radio Norrbotten att det enda som kunde stoppa dem var att Jokkmokk Iron ställde in provbrytningen.
"Ett första delmål borde vara, eller är, att man får bolaget att ställa in arbetet. Det är målet för den här aktionen och för kommande – att det inte blir någon gruva", sade han.
Öhman och de andra aktivisterna har tydligen bestämt att konfrontation är det bästa sättet att arbeta på. Tyvärr. Jokkmokk Iron må vara ett gruvföretag, till och med ett "utländskt" sådant. Men även sådana har lagstadgade rättigheter.
Aktivisterna kedjar fast sig, obstruerar och gör allt sin makt för att förvägra företaget dess rättigheter. Så kan det dock inte forgå i all evighet. Det måste finns en gräns för hur länge polisen kan tillåta en grupp aktivister att hindra ett företag från att använda ett lagligt tillstånd.
Beowulf Mining och dotterbolaget Jokkmokk Iron har prospekterat på platsen sedan 2006. Bolaget hela tiden fört en öppen dialog med kommunen och andra sakägare. Och, viktigast av allt: Man har rätten på sin sida: mark- och miljödomstolen avvisade i vintras en överklagan mot bolagets provbrytning.
Av aktivisternas uttalanden i Svenska Dagbladet (1/7) framgår det att demonstranternas främsta fiende inte är Jokkmokk Iron, utan hela den svenska gruvnäringen.
"Vi protesterar mot hela gruvboomen. Vi behöver inga gruvor, det finns så det räcker här uppe", sade Elizabeth Johansson från Urbergsgruppen till SvD.
Gruvboomen, ja. Ibland får man nästan intrycket av att det skulle startas en ny svensk järnmalmsgruva om dagen. Riktigt så ligger det inte till. Under tisdagen besökte jag ett Almedalsseminarium om Malmlandet Sverige, arrangerat av LRF. En av paneldeltagarna, statssekreterare Håkan Ekengren betonade att det i dag finns 16 gruvor i Sverige och att 13 av dem är svenskägda. Exemplet Northland Resources visar dessutom att det kan vara svårt att räkna hem investeringarna, trots dagens höga efterfrågan på järnmalm.
Det är viktigt att det sker noggrann miljöprövning varje gång det görs stora ingrepp i naturen, och det finns absolut områden inom den svenska mineralpolitiken som går att förbättra. Ersättningen till markägare borde till exempel vara högre än nuvarande 1,5 promille.
Men gruvnäringens renässans är ändå i allt väsentligt bra för Sverige och Norrbotten. LKAB drog in omkring tio miljarder till statskassan förra året. Kiruna kommun har dessutom seglat upp som en av de största nettobetalarna till skatteutjämningssystemet, tillsammans med bland annat Täby och Lidingö.