Att ställa krav är populärt. Det låter mer kraftfullt än att bara önska något. Trots att önskningar är precis vad det rör sig om så länge man inte kan sätta någon form av betvingande kraft bakom orden. Mycket riktigt hade SKTF:s förbundsordförande Eva Nordmark också med sig ett kravpaket i bagaget när hon kom till Luleå på fredagen. Några medlemmar dök inte upp. Annars var mötesplatsen, landstingshuset, väl vald med tanke på omständigheterna. Här planeras nu stora nedskärningar, landstingets underskott går mot en siffra långt över 200-miljonersstrecket och oron är naturligtvis stor bland personalen inför vad som väntar. Det enda alla kan vara säkra på är att flera människor kommer att förlora jobbet, även om det än så länge är oklart vilka det blir som får gå. Antagligen insåg SKTF:s medlemmar inom landstinget att Eva Nordmark inte hade kunnat stilla deras oro. Hon kan inte göra mycket mer än att följa andra fackförbunds exempel och ägna sig åt lite pliktskyldig plakatpolitik; och "ställa krav". 14 miljarder kronor extra kräver SKTF att staten delar ut till Sveriges kommuner och landsting de kommande två åren, för att rädda jobb och upprätthålla kvaliteten i välfärden. Eva Nordmark lät hyfsat optimistisk: "Jag tror att det kan komma något". Men det vete katten. Regeringen har visat stor ovillighet att ge mer pengar till kommuner och landsting. Och chansen för att Eva Nordmarks och andras önskedrömmar ska slå in har definitivt inte ökat efter att Riksgälden justerat upp sin prognos för statens lånebehov 2009, från tidigare 23 till nya 87 miljarder kronor. Försiktige finansminister Anders Borg (m) kommer att bli ännu försiktigare, vilket han gör rätt i. Ingen vet vad som komma skall, även om en del av de "experter" som visade sig så usla på att förutspå nedgången nu kaxigt börjat förutspå att det går si och så och vänder sen och då. Det enda vi vet säkert är att när ekonomin vänder nedåt i Sverige så svänger det snabbt i de offentliga budgetarna, på grund av Sveriges mycket konjunkturkänsliga
offentliga finanser. Orsaken är strukturell: Sverige har mycket höga offentliga utgifter i förhållande till BNP. Stora underskott skapas därför lätt och snabbt i dåliga tider om man inte ser upp. Det här verkar alla de som kräver och kräver inte känna till, eller så väljer de att inte veta. Och bortser medvetet och opportunistiskt från att alla paket och satsningar måste finansieras; antingen genom att belasta dagens redan högt beskattade skattebetalare ännu mer, eller genom att låta framtida generationer betala dyra amorteringar och dryga räntor via höjda skatter eller neddragningar. Allt medan privata investeringar trängs undan på lånemarknaden.
Någon hänsyn till framtidens jobb och välfärd verkar kravmaskinisterna inte ta.
