LEDARE: Ledare: Kostar att inte våga

"Inga stora förändringar", "stabilt", "man vet vad som gäller", var några omdömen som Ingela Gabrielsson, privatekonom på Nordea, använde om regeringens budgetproposition, i SR:s P1-morgon. "Försiktig" var det ord som finansminister Anders Borg (M) själv valde. Och något annat än försiktiga budgetar kommer vi inte att få se i fortsättningen från denne finansminister. Försiktigheten har blivit Anders Borgs signum i och med finanskrisen; skrämsel om osäkerheten i världsekonomin en favorit; förutsägbarheten i hans återhållsamhet ett varumärke. Med situationen i Grekland eller på Irland i åtanke är finansministerns försiktighetsprincip populär hos svenska väljare. Om det pris man riskerar att få betala utgörs av jättelika budgetunderskott och stegrad arbetslöshet, föredrar de flesta en mindre vågad reformagenda, bara man slipper obehagliga överraskningar. Men på sikt kommer försiktighet som styrande princip för politiken också att kosta. Bevakningen av höstbudgeten blir alltid en diskussion om vilka som "får", med staten i rollen som alla goda gåvors givare. Den här gången får en ensamstående garantipensionär 250 kronor mer varje månad. En ensamstående förälder med tre barn får 900 kronor. Studenter får (låna) 500 kronor mer i månaden. Kommunerna får tre miljarder i tillfälligt tillskott. Att någon ska kunna få förutsätter dock att andra har något att ge. Och då staten inte har egna pengar att dela ut är det medborgarnas som måste användas. De pengar staten ger till skattebetalarna, har den tidigare tagit ifrån dem. För att staten ska kunna bedriva denna omfördelningsruljans, krävs företag som genererar jobb och tillväxt. Allianspartierna har i sitt gemensamma valmanifest skrivit in att ett femte jobbskatteavdrag, sänkt moms och höjd gräns för statlig inkomstskatt ska genomföras, om ekonomin tillåter. Men frågan är om ekonomin tillåter att dessa reformer inte genomförs. Skatter har inte bara funktionen att dra in pengar till det offentliga, de skapar dessutom kilar och lägger hinder i vägen för de välståndsskapande krafter utan vilka skatteunderlaget i Sverige skulle vara lika med noll. I Alliansens valmanifest radas också flera skatter upp som "tillväxtskadliga", men något "utrymme" anses ändå inte finnas att ta bort eller sänka dem. Trots att det alltså skulle gynna tillväxten! Den logiken går inte ihop. Här syns illavarslande tecken på att en lovvärd moderat försiktighet i hanteringen av skattebetalarnas pengar, börjat glida över i en S-liknande övertro på statens förmåga att ta hand om pengarna i medborgarnas ställe. Ekonomin är alltid osäker, men vill regeringen så finns det utrymme att reformera, oavsett konjunkturläge. Reformer behöver nämligen inte ens alltid kosta ur ett statskameralt perspektiv. Avskaffandet av värnskatten är självfinansierad. Pengar till företagsstöd skulle göra större nytta som sänkt arbetsgivaravgift. Till exempel. Det går, om man vågar.

Ledare: Ledare: Kostar att inte våga