När Kina får nya ledare verkar allt vara bestämt på förhand. I fem år har världens länder varit förvissade om att Xi Jinping nu skulle ta över efter Hu Jintao som Kinas president. Lika länge har det varit klart att Li Keqiang tar över som premiärminister efter Wen Jiabao. Det finns dock anledning att granska det kinesiska ledarskapsvalet närmare.
De två utan jämförelse tyngsta politiska posterna är de som kommunistpartiets generalsekreterare och som ordförande för den centrala militärkommissionen. När Mao dog 1976 gick båda dessa poster till Hua Guofeng, som visade sig bli blott en övergångsledare. Fem år senare lämnade han ifrån sig båda posterna, men till olika personer. Sedan dess har den avgående presidenten suttit kvar på den militära posten ett par år i ett försök att skapa smidigare övergångar mellan de olika ledarskapen.
Nu bryter man något oväntat traditionen. Hu lämnar över båda posterna till den nyvalde Xi som därigenom får ett stabilt grepp om makten från dag ett. Kina är dock inte en enmansshow. Politbyråns ständiga utskott är Kinas de facto högsta beslutande organ och är avgörande för hur makten utövas. Det gäller även de ännu levande före detta presidenterna Hu Jintao och dennes företrädare Jiang Zemin. De har ännu ett stort inflytande och är viktiga maktspelare i kommunistpartiet.
Jiang hör till den mer kommunistiskt konservativa falangen i kinesisk politik medan Hu räknas till den, med kommunistiska mått mätt, liberala gruppen. Inför den 18:e nationella kongressen har dessa herrar spelat en stor roll i att forma det ständiga utskottets sammansättning. Den som lyckas få flest anhängare i utskottet sätter därmed med stor sannolikhet sin prägel på den kinesiska politiken under det kommande decenniet.
Presidenten är enligt kommunistpartiets konstitution alltid medlem av det ständiga utskottet, även blivande premiärminister Li är medlem av utskottet. Inför årets ommöblering har antalet ledamöter minskats från nio till sju i ett försök att göra beslutsprocessen något smidigare. Av de fem nyinvalda är fyra anhängare av forne presidenten Jiang och endast en av Hu. Den nyvalde presidenten, Xi, hör själv till Jiangs skara och lär knappast bli besviken över detta.
Förhoppningar om att Xi ändå blir en reformerande president är inte ovanliga. De grundar sig i besvikelsen över Hu Jintao och slutsatsen att det berodde på hans svaga ställning gentemot partiadeln. Xi däremot är son till revolutionären Xi Zhongxun, från den första generationen av kommunistledare. Därför, går resonemanget, kommer han att kunna stå på sig mot den övriga kommunisttoppen. Reformer betyder dock olika saker för olika människor.
Inräknat Xi kan fyra av utskottets ledamöter räkna sin härkomst till revolutionsledarskapet. Deras främsta intresse är att hålla partiet starkt. Reformer innebär för dessa människor endast ett sätt att stärka partiets makt eller att förbättra relationen mellan partiets olika delar och folket.
Den som hoppas på ett reforminriktat Kina under det kommande decenniet lär vänta förgäves.