Alliansens vision att initiativ till att bilda nya regioner ska komma "underifrån" har inte infriats. Regionfrågan förblir en angelägenhet för de få.
Alliansledarnas tanke var nog framför allt att slippa undan. Det är ingen hemlighet att regeringen och överhuvudtaget politiker på riksnivå - liksom folk i allmänhet - är måttligt engagerade i byggandet av nya regioner. Detsamma gäller många kommunpolitiker.
Landstingspolitikerna är av lätt insedda skäl mer entusiastiska: de räknar ju med att få ta över styret av de nya regionerna, som i flera fall antas bli större och starkare än landstingen. Vad spelar spelar det då för roll att verkligheten talar emot regionivrarna?
Landstinget är byråkratiskt, ineffektivt, svagt förankrat och slutet; medborgarna skulle få skrämselhicka om de hade större inblick i hur landstingen sköts. I öppen dager ligger dock de återkommande ekonomiska problemen och den långa historien av köer och dålig organisation i sjukvården. Skälen synes alltså vara få att betro denna institution och dess företrädare med ytterligare inflytande och uppgifter.
Men de övertygade regionivrarna lever i en annan värld och fortsätter idogt sitt PR-arbete. Tre före detta regionpolitiker på toppnivå; Roland Andersson (S), Kent Johansson (C) och Jerker Swanstein (M), har på uppdrag av Sveriges Kommuner och Landsting rest runt och kollat av läget i regionfrågan. På DN Debatt (9/3) levererar de sina slutsatser och det går inte ta miste på entusiasmen. De är helt övertygade om att en regionreform är "nödvändig och möjlig".
Konstigt vore det väl annars. De har själva varit med och styrt Västra Götalandsregionen respektive Region Skåne. Självklart hämtar de också sina exempel på lyckosam regionbildning därifrån: Samling av resurser och "en gemensam beslutsarena" har gjort att regionpolitikerna kunnat "tillgodose medborgarnas efterfrågan på alltmer kvalificerade välfärdstjänster", och regionen har blivit "en stark aktör" gentemot staten.
Exemplen imponerar tyvärr inte, eftersom de påstådda framgångarna inte underbyggs med något annat än debattörernas egen uppfattning.
Men de tre regionivrarnas övertygelse känner inga gränser. I konsekvens därmed drar de sig inte för att rita upp en ny regionkarta för Sverige. Bland annat ska de fyra nordligaste länen gå samman i en jättelik Norrlandsregion.
Detta kartritande är ganska typiskt för hela regiondebatten. Att de folkvalda i Jämtland och delar av Västernorrland är minst sagt skeptiska till ett Stornorrland spelar tydligen mindre roll när ett nytt regionscenario skissas. Och vad folk tycker om saken, tja, är det någon som ens brytt sig om att fråga?
Det hela påminner inte så lite om den socialdemokratiska processen för att utse ny partiledare: en liten grupp sitter och tycker till, medan de som berörs och de som borde ha avgörandet i sin hand lämnas utanför.