I SVT:s dokumentär "Kärnkraftsfiaskot" gör en nedslagen elkonsument associationer till järnvägen; också det en infrastruktur där kalla vintrar och tekniska problem i samverkan gett oss svenskar en brutal påminnelse om att vi inte längre är så världsledande som vi vill tro.
Liksom tågen har kärnkraftsrektorerna drabbats av återkommande problem. Precis som järnvägen lider kärnkraften av bristande underhåll och lång tid av uteblivna moderniseringar.
I båda fallen får vi idag skörda de bittra frukterna av långvarig underlåtenhet. 2009 fungerade svenska kärnkraftverk sämst i Europa.
En skillnad är dock att ingen (förutom flyg- och bussbolag förstås) tjänar pengar när tågen står stilla. På elmarknaden, dominerad av ett fåtal stora aktörer, leder brist på en så väsentlig vara som elenergi snabbt till stigande priser. Det går därför att tjäna pengar på att leverera mindre, vilket energibolagen också gjorde under en period av stora problem med kärnkraften förra vintern.
Konsumenter, fastighetsägare, företag: det var många som förlorade, ibland stora pengar, på grund av att en del reaktorer tidvis stod stilla. Vissa företag med energikrävande produktion fick göra neddragningar; villaägare såg elräkningarna raka i höjden.
Den här vintern skulle tågtrafiken fungera bättre, lovades det. Även kärnkraftverken skulle tuffa på. Men problemen kvarstår och risken finns att det blir en ny bristvinter.
Vem ska man skylla på?
En förklaring till problemen är enligt vad som framkommer i SVT:s dokumentär att svensk kärnkraftsindustri drog ned på investeringar och underhåll, efter att elmarknaden avreglerats på 1990-talet och elpriserna därefter föll (!). När priserna sedan vände kraftigt uppåt inleddes i stället mycket stora satsningar på att modernisera reaktorerna.
Kortsiktighet och ryckighet i branschen, med först full broms och sedan full gas, är alltså en förklaring. Men den mer grundläggande orsaken till bristen på långsiktighet måste sökas någon annanstans: i en misslyckad energipolitik.
När kärnkraftsreaktorerna byggdes var det inte för att uppgraderas, utan för att gå i 30 år, och sedan bytas ut mot nya. Men de politiska striderna om kärnkraften kom emellan. De utmynnade i en folkomröstning eftersom politikerna inte vågade ta sitt ansvar, och ett olycksaligt stoppdatum 2010.
Detta förlamade energipolitiken i årtionden. Kärnkraften blev eftersatt eftersom den betraktades som dödsdömd. Resultatet blev att ingen vågade "gasa". Tillåtelse att ersätta reaktorer kom först i och med Alliansens energiuppgörelse.
Att åtgärda årtionden av dåligt underhåll och bristande investeringar görs inte i en handvändning. Forskning och utbildning på området släpar efter. Det är svårt att få tag på kompetent folk.
Enligt vad en expert säger i programmet dröjer det flera år innan svensk kärnkraft fungerar väl igen. Det är åtminstone kort tid jämfört med järnvägen, där det kommer ta årtionden att röja upp.